Hysteria Lane

2012-02-10T07:04:00.001-08:00

gpjdjwdmd

Skickat från min iPhone

2012-02-10T06:59:00.001-08:00

Skickat från min iPhone

2012-02-10T06:58:00.001-08:00

UNREGISTER

Skickat från min iPhone

2012-02-10T06:57:00.001-08:00

Skickat från min iPhone

Testing

2012-02-10T06:49:00.001-08:00

Testar från mobilen...

Skickat från min iPhone

2012-02-10T06:47:00.001-08:00

tjaggjwjw

Skickat från min iPhone

Punkt slut...

2012-01-22T13:51:00.000-08:00

Jag har kommit till en punkt där jag känner att det är dags att avsluta min verksamhet i cyberspace. Den här bloggen har på många sätt och vis varit ett litet vattenhål för mig i situationer där jag behövt använda mig av min humor för att distansera mig. Jag älskar att skriva, det har jag alltid gjort, men när jag inte längre kan skriva på mitt eget sätt känns det inte bra att skriva alls. Jag vill inte modifiera eller censurera mina texter till att passa in i någon slags allmän mall, då försvinner glädjen i skrivandet.

För att undvika vidare missförstånd har jag nu bestämt mig för att säga adjö till min blogg för alltid. Det sista jag dock skulle vilja skriva här är att allt jag någonsin velat förmedla här är den kärlek jag känner för min familj och jag hoppas att det man läser här kan ses ur en humoristiskt perspektiv, för det är så det är tänkt att vara. Jag har velat förmedla tillvaron som småbarnsförälder så som den faktiskt är, men jag förstår om inte alla delar mina åsikter och min galghumor, vi är alla olika. Däremot så tror jag att det jag skrivit om här är saker som vi alla upplever och behöver sätta ord på.

Även utanför bloggen kommer livet att fortsätta som vanligt på Hysteria Lane, jag antar att jag får boka en tid hos en psykolog istället nu när jag inte vräker ur mig en massa här längre;-)

Jag vill tacka Er som läst, jag vet inte riktigt vem Ni alla är, men om mina texter har kunnat hjälpa, inspirera och locka fram skratt så har mitt dravvel inte varit helt förgäves.

Några av Er ser jag i verkliga livet, Ni andra önskar jag ett fortsatt gött liv!

R.I.P My Hysteria Lane

/Nina

Är jag mentalt stark eller bara helt jävla sinnessjuk?

2012-01-17T15:25:00.000-08:00

Är mina handlingar ett bevis på mental styrka eller den raka motsatsen? HUR i hela fridens namn kan jag TRO att det ska fungera att ta med tre barn någonstans? Här fungerar INTE den positiva kraften överhuvudtaget! Mer om detta vid senare tillfälle. DISTAAAAANS...

Efter dagens/kvällen bravader kom jag i alla fall hem till ett nydammsugat hem...wunderbar! LOVE it!

Funderade på livet och något jag nyligen läst som faktiskt är en bra hjälp i vardagen. Om man föreställer sig livet som ett vattenglas med endast lite vatten på botten. Om man då tänker sig att vattnet står för det positiva och kärleken i livet så står ju resten (alltså tomheten) för det negativa och BRISTEN på kärlek. Hur får man då kärleken och det positiva att fylla hela livet och det negativa att försvinna? Om jag tänker på det negativa så kvarstår det, och inte blir det mer positivt av det. Hur jag än vänder och vrider på glaset så kan inte det lilla på botten fylla hela ändå. Så det enda rätta är ju att fortsätta fylla på med vatten (kärlek och positivitet) för att tränga undan tomheten (negativa tankar och kärleksbrist). Är detta genomförbart? Ja det är åtminstone lättare om man ser det så här.
Så, istället för att oja mig över bravaderna tidigare idag så ska jag överösa det hela med kärlek och happy thoughts för att tränga undan hopplösheten. Saken är biff...
Dessutom ska jag känna happy thoughts också varje gång jag förnimmer misstänkta odörer från toaletten...har jag tur så har någon av de pälsklädda tu levererat i sin lilla låda...har jag inte just DEN turen så får jag trösta mig med att jag åtminstone hittar inspiration till olika bakverk i hörnen på dassgolvet. Hittills har det ju varit både kringlor och köttbullar i currysås...och nu senast (ikväll) en prydligt spritsad hög (med imponerande höjd och precision) som påminde starkt om chokladdoppad marräng som kunde ses i bland annat "Leila bakar".

Nåväl, nu på kvällskvisten...snarare natt kanske...har jag skrivit några rader. Inte överdrivet nöjd, men det beror nog på min prestationsångest som gör sig gällande med jämna mellanrum. DET är också något jag måste lägga av med.

En helt annan, och rolig, sak är att jag noterat en ökning av besöken på bloggen på sistone. Kan ju bero på att jag skriver mer frekvent förstås. Kul känns det i alla fall. Vem är Ni som läser? (nyfiken)

Nej, nu måste jag hit the hay...skola både för mig och pojkarna i morgon...och dagis för rouladen förstås!

Glöm inte att fylla på Era glas! Och låt inte vemsomhelst dricka ur dem!

Make sure it's worth it!

Seg som sirap

2012-01-17T01:08:00.000-08:00

Som vanligt spricker mina tidsplaner. Stiger upp, har i förväg planerat att åka hemifrån kanske vid kl 09.30 senast. Nu är klockan 10.10 och jag sitter kvar i min oerhört fashionabla velourmorgonrock. Den ÄR faktiskt fashionabel (ingen ironi där!) och den som inte tror mig kan fråga Rexern. Han föredrar den här framför den smutslila fleecerocken jag omsvepte min lekamen med förut. Eller Point Zero fleccejackan med fler noppor än det finns folk i Beijing.

Nu ska jag masa mig upp på plan två för morgontoalett av både mig och lilla rouladen, som just nu roar sig med Spotify på min iPhone...ja, jag gillar att utmana ödet.

Sen bär det av mot IKEA och Stof & Stil tänkte jag, med tanke på att jag inte alls har annat att göra i mitt liv så tänkte jag tillverka en egen lampskärm. Vill ha en specifik modell, men är inte beredd att betala typ 2500 Dkk för nåt som jag vet aldrig kommer dammas av, som kommer hänga snett och troligen bli föremål för katternas lekfulla utspel.

Over & out!

Off duty...

2012-01-16T00:52:00.001-08:00

...är jag på jobb åtminstone. Men mitt andra jobb innebär tjänstgöring i form av frukostservering, påklädning och så småningom dammsugning och golvtorkning...IGEN.

Vaknade av pojkarnas muntra tongångar kl 07.15 i morse. Lite trist att bli väckt när man är ledig, men samtidigt finns det väl inget bättre än när barnen är glada och spralliga? Givetvis vaknade ju även rouladen av dessa glada tillrop, inte lönt att försöka krypa ned i loppelådan igen med andra ord. Började torka av spisen (den vittnade om alldeles för många middagar av varierande sort) och lagade kaffe. Sedan blev det likte frukost och den dagliga cyberkollen.

Dexter eller Bolton (har ännu inte lärt mig att identifiera deras avföring) hade lämnat ett avtryck i form av en kringla på toalettgolvet. Jag vet inte om det var med flit eller om den bara råkat hamna utanför den lilla toalettgrejen som står på golvet. Torka torka. Spraya spraya. För en stund sedan när rouladen var på toaletten blev Dexter intresserad och hoppade upp på sitsen, men höll desvärre på att falla i...detta gjorde att jag gick händelserna i förväg och placerade den speciella kattsitsen på toaletten. Placerade också en liten barnpall så att de lättare ska kunna klättra upp. Hoppas nu de fattar grejen bara...annars blir det väl till att börja om igen. Behöver jag berätta hur mycket jag längtar tills de levererar både det ena och det andra i porslinstronen..??? However, det luktar betydligt bättre här sedan vi tog bort kattlådan!

Mitt skrivande igår blev inte mycket mer än lite ändringar och ett par rader. Skärpning!!!

Nu ska jag alldeles strax ta fram snabeldraken...har glömt köpa nya påsar dock så det får väl bli till att tömma den befintliga...fresh...

På med städrocken och klackarna...

Yihaa..!

2012-01-15T13:58:00.000-08:00

Back in the sadle..! Eller hur är det man säger..? Det känns åtminstone som om jag är uppe i sadeln igen! Efter ett par halvdegiga dagar, dock med jobb, tvingade jag mig till ett Jillian-pass ca kl 22.05 ikväll. PLÅGA! Måste ändå säga att man får upp styrkan och flåset förvånansvärt fort med det här programmet..! Det är utan tvekan det mest effektiva jag testat. På torsdag tänkte jag emellertid variera, eller komplettera om man så vill, med lite orientalisk dans (ja, magdans enkelt uttryckt) och det ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan volangerna slutar fladdra efteråt. Förhoppningsvis blir det kortare och kortare stund av daller efterhand som man blir tightare! Kan man överhuvudtaget bli "tight" igen efter tre graviditeter? Nu snackar jag volangerna då alltså.

Idag har jag jobbat, det är ju min jobbhelg. Ikväll håller jag lite fredag eftersom jag ska vara ledig i morgon! Ett glas vin blev det, till två extremt exklusiva hamburgare som Rexern tillagat. GOTT. Nu tänker Ni kanske att vin och hamburgare är en oerhört budget kombination, men jag lovar Er; det är det NYA! Testa.

För varje dag som går längtar jag mer och mer efter Paris. Jag kommer på mig själv med dagdrömmande och jag är exremt tacksam över den här julklappen! Som jag (vi) ska N*J*U*T*A! Säger bara rutiga dukar, baguetter, vin, ost, escargots, macarons på laduree...aaaaahhhh!!! Har jag tur hittar jag till den där vintagemärkesshopen som jag hört talas om...så kanske jag kan spendera nån tusing på en 20x20 näsduk som Lagerfeld torkat sin svett med under nån vår/sommar-visning. Får snart göra en präktig "to do-list"...nr ett på den är ett besök på mvc...

Klockan börjar bli läge för sänggående, men NEJ, jag har ju fredag ikväll så jag tänker öppna ett viktigt dokument och fortsätta på sida 14..!

Morgonbestyr

2012-01-13T22:49:00.000-08:00

Vaknade i lillans säng och insåg att klockan var 06.00...inte lönt att bädda upp sängen o lägga sig, Mr Rex och en avkomma slaggade i soffan. Försökte lägga mig en stund på soffan, men sedan vaknade lillan...

Morgonbestyren påbörjades inne på toaletten där jag i ena hörnet fann något som närmast kan liknas vid köttbullar i currysås...det luktade dock helt annorlunda än köttbullar i currysås. Den skyldige uppenbarade sig i dörröppningen och tittade under lugg medan jag ägnade mig åt att torka upp leveransen. Vad jag inte förstod var att han egentligen planerade sitt nästa drag...Fem minuter efter mitt ihärdiga torkande, deisinficerande och antiodörsprejande hörde jag ett karaktäristiskt krafsande och skrapande som alltid väcker misstanke. Mycket riktigt, ett par sekunder senare smiter gärningsmannen smidigt och snabbt ut från toaletten...igen. Den här gången hade han sprejat hela sin lilla "låda" med urin och bajs i varierande konsistens och form. tydligen har han också vid något tillfälle fått tag i spaghetti och majs eftersom detta kunde urskiljas i "röran". Nu står två saker på programmet för den här pälsklädde herr'n...Nr1: Ta reda på varför han lämnar efter sig currysås istället för prinskorvar. Nr2: Nötterna skall knäckas. Måndag bokas tid.

Nu fortskrider morgonbestyren här. Äggen kokas, EXAKT 8 minuter, gårdagens disk pockar på uppmärksamhet, moccamaster ska aktiveras, bordet ska dukas och så vidare. Men först ska Mr Rex aktiveras..!

Dags att ta tag i dagen!

"The feeling"

2012-01-13T06:24:00.000-08:00

Japp, Ni vet alla vad jag talar om; feelingen med stort F...nämligen FredagsFeelingen! Eftersom jag bestämt mig för att möta tillvaron med KÄRLEK så får det väl även gälla fredagsfenomenet, även om det känns som ett väldigt stort steg för mig. Bästa sättet att överleva är förmodligen att fortsätta försöka ha FEELINGEN även övriga dagar i veckan, som jag alltid propsat på är minst lika viktigt!

Idag har jag och rouladen besökt vänner och fikat, givande! När vi kom hem möttes vi av ett slött kattdjur vilandes på sin tron...och glädjande nog har någon av de två pälsklädda varelserna lämnat "avtryck" i deras nya toaletttillvänjningsanordning. Dexter och Bolton ska ju som tidigare nämnt lära sig att sköta sina behov på VÅR toalett, inte i nån svinig låda. So far, so good!

Nu är pojkarna dumpade här hemma och i full gång med Skylanders så jag och rouladen drar iväg och shoppar fredagsmyset!

Aaaaa..! Insuuup känslan som bilden förmedlar! Känn känslan!

Känna kärlek

2012-01-12T13:48:00.000-08:00

Jag antar att varje människa har ett val? Ska man möta livet (med allt vad det innebär) med negativitet, rädsla och förutfattade meningar? Eller...ska man välja att känna kärlek? OCH; vad ÄR kärlek? Kärlek är förmodligen inte bara känslor inför en annan människa som exempelvis ens partner, barn eller vänner. Det kan också vara ett sätt att möta olika situationer och utmaningar man ställs inför, stort som smått. Kärlek funkar alltid.
Idag körde allt ihop sig på jobb. Det var extremt frestande att välja att försjunka i stress och irritation, men VAD blir bättre av det? Om jag väljer att möta livets utmaningar med negativitet, stress och irritation kommer jag att få mer av just DET. Väljer jag istället kärlek så kommer jag få mer av det tillbaka.

Idag uppstod en "situation" med barnen vid hämtning på förskola/skola. Frustrationen växte upp inombords, men jag lyckades hyffsat med att behärska mig. Inte helt, men hyffsat för att vara hormonstinn och trött. Jag lät den negativa känslan passera och bestämde mig för att börja om från scratch och inte hålla fast vid känslan av hopplöshet och frustration (som jag tyvärr annars är bra på nuförtiden). Risken är att, om jag håller fast vid den dåliga känslan, jag inte kan uppskatta när det väl är BRA. Nu ikväll dock, efter diverse sänggåendeförhalningar, såg jag på mina avkommor där de ligger i sina sängar. Lugna, fina och rena. KÄRLEK!

Jag är tacksam, oändligt tacksam, att jag valdes ut att vara deras mamma.

Övrigt? Mannen är i Göteborg. Givetvis saknad, men kommer tack och lov hem i morgon! Just nu förmodar (hoppas) jag att han roar sig kungligt med goda vänner och att morgondagen också blir lyckad!
Själv sitter jag ju här och degar, MEN dessförinnan satte jag fläsket i ruljans så det visslade om det! Svårt att få stopp på det efter 27 minuter med Jillian...känner mig nöjd och jag är på väg mot mitt vältränade jag! Nice! Tänk så fantastiskt det blir i Paris när jag spatserar runt i klänning med holkärm, utan att det ser ut som att jag är ready for takeoff med vingarna fladdrandes i vinden! Nej, det är Hollywood-armar som gäller! Förhoppningsvis kommer volangerna kring den forna midjan att hänga med i utvecklingen också så att folk inte tror sig se en zeppelinare på väg att lyfta från Eiffel...

Vet inte riktigt vad jag mer kan bidraga med en kväll som den här..? Bättre att jag tar tag i mitt bokskrivande tror jag...

"Dina känslor är din gud"
-Chanakya (350-275 f KR)

It worked!

2012-01-11T06:37:00.001-08:00

Ha! Den positiva kraften! Deltog i en tävling om ett par hörlurar till min iPhone och tänkte att "den här vinsten är MIN" och sedär! Jag VANN! Hahhaaha! Tänk att man kan bli så glad över ett par hörlurar!? Tänk då så glad jag är när jag inser att jag har min första mille på kontot!

Skola idag...insåg hur ostrukturerat det känns. Kursen i sig, och dess innehåll, är bra och givande. Problemet är tiden det ska genomföras på. ALLDELES för kort tid och för luddiga planer. Men jag ska göra mitt bästa ändå.

Just nu läser jag flera böcker...Mr Tourettes & Jag av Pelle Sandstraak bl a...superbra och givande läsning! MEN snart tänker jag börja läsa en annan bok, men också en biografi kan man säga. Jag har hört från säker källa att den är bra! Gav den till syrran i julklapp. Nämligen denna:

Jag säger tummen upp för Crystal Renn!

Fullt schema

2012-01-09T14:14:00.000-08:00

Idag har varit en sådan där dag som innehåller lite av varje (men som blir MYCKET); jobb, besök på BUP, besök hos tandläkaren med den förstfödde för avtryck till tandställning, snabbhandling på vägen hem och så vidare. Har gått bra, men på något vis känner jag att man ändå inte hinner med allt man vill. Hinner precis innanför dörren så skriker hungriga gamar efter mat, och även om de är gamar så känner jag inte för att i all enkelhet slänga upp ett kadaver på bordet. Därför blir det ju till att laga mat i all hast innan avkommorna ska i säng, det är ju skola och dagis (jag veeeeet, FÖRskola) i morgon. Idag lyckades jag panera någon slags fisk och döm om min förvåning; gamarna slukade ALLT! Disken ordnade Rex och sedan marsch i säng. Tänkte mig att jag skulle kunna sitta i soffan och skriva en stund, men ack vad jag bedrog mig. Fläskrouladens haka glappade i ETT (hon hade platsat i sin mormor "syjunta") och i rummet bredvid pågick en cirkusföreställning av annat, mer dramatiskt, slag. I ytterligare ett rum var det tämligen lugnt, men då de båda första artisterna äntligen kastat in handduken för kvällen startade en ny föreställning med den förstfödde i huvudrollen. Väl inövade repliker som "Jag mår illa" och "Nu gör det ont i magen" samt "Det är så svårt att sova" gjorde sig gällande för att senare övergå till inlåsning på toalett med högljutt spelande på Nintendo 3ds. Därefter fortsatte skådespelet i vardagsrummet med demonstration av söndriga kalsonger och det obligatoriska, och typiskt manliga, fenomenet "grävande i kalsong". Efter otaliga tillrättavisningar landade dock den förstfödde åter i sin säng, men gav ej upp utan en lång stunds konversation med Dexter. Nu är det tyst. Eller, förlåt, ljudet av cirkusen har ersatts med ljud av massaker...HALO 3...Rex tycks lida av abstinens när cirkusen väl tystnat. Nåväl...

Jag lider av stor inspiration. Eller, lider av inspiration är kanske fel att säga...snarare lider jag av att känna inspiration men avsaknad av katalysator. Jag måste komma igång. Igår skrev jag typ en sida och har väl skrivit totalt 13 vid det här laget...känner att jag har börjat få till min lilla fantasivärld hyffsat bra nu. Undrar hur många som kommer ta avstånd från mig när de läst boken..?

I övrigt så är jag nöjd över att ha kört 4 träningspass på 9 dagar. Det är en början och jag har bestämt mig för att inte pressa mig till det varje dag, det är ganska hårt och KÄNNS verkligen efteråt så varje dag blir rätt smärtsamt har jag märkt. Varannan blir bra. Dessutom hörde jag på radion att man måste återhämta sig...passar mig alldeles utmärkt. Mitt mål är att röven ska hissas upp några decimeter och "änglavingarna" (läs gäddhänget) ska INTE fladdra i vinden när jag vinkar från Eiffeltornet i april. Rullgardinerna (läs brösten) kan jag väl inte göra så mycket mer åt...tycker nog att jag hittat en bra metod i att rulla dem och fästa med tandpetare och oliv...(note to self; glöm ej tandpetare och oliver i resväskan).

En annan "glad" nyhet är att jag kände att vi blev tagna på allvar på BUP idag. Mycket givande samtal och strategier. Eventuellt kommer det bli aktuellt med någon form av insomningspreparat för lille Piff, så att han får den sömn han så väl behöver för att orka med sin vardag. Dessutom lovades att man skulle ta tag i alla berörda parter för att äntligen få till det som krävs för att konstatera eventuell tvärdiagnos till Tourettes. Lille Piff. Vi ska göra allt för att världen ska ta emot dig och din fulla potential!

"Det finns ett ord som befriar oss från alla bördor och all smärta i livet. Det ordet är kärlek."
-Sofokles (496-406 f Kr)

Glöm inte det! (det ovanstående citatet alltså...)

Den positiva kraften...

2012-01-08T01:25:00.000-08:00

...regerar idag, och då MÅSTE jag basunera ut det! Allt är bra! Jag älskar när det känns såhär. Livet känns lätt idag. Varför? Mannen är glad, jag är glad, barnen är lugna, Pippi på tv, skylanders på wii...lång frukost, promenad kl 08.10 i morse till bageriet...Träning i kväll, jobb i morgon. Jag känner mig frisk, jag accepterar min nya size och anpassar mig. Jag har beställt ett toalettkit till Bolton och Dexter, nu jäklar ska de gå på toa som oss andra! Slut på stinkande låda som flera gånger om dagen innehåller strösslade bajskorvar...! Livet leker! Snart kommer mannen vara ännu gladare när vi åker till la citta och köper ett xbox 360 med kinect...life is good!

Känn det, gott folk, känn det! Känn hur den positiva kraften regerar i ditt liv! Du kan välja!

Solen!

2012-01-06T02:32:00.000-08:00

Gott folk, solen skiner!!! Ja, jag vet, ordet solen finns knappt i svenska folkets vokabulär längre..men vem vet, blir kanske en comeback under 2012? Instinktivt känns det som om vi har ett fantastiskt år framför oss! Det finns så mycket som ska göras och upplevas! Det här är ÅRET!

Igår bestämde jag i sista stund att jag trots allt skulle följa med the mamas till Koi och äta. Det blev sushi, vilket jag tycker är sådär. För det första så är det hyffsat dyrt och egentligen smakar det inget sörskilt om det inte vore för wasabin och soyan..?
Kvällen slutade på Debaser där en kompis från förr framförde sin musik. Taxin landade på Hysteria Lane kl 04.00 i morse efter att syrran hotat taxichaffisen med både det ena och andra om han inte fraktade hem mig säkert och tryggt. Dessutom gjorde hon ett helhjärtat, men misslyckat, försök att pruta 10 kr på priset...

Nu ska jag hoppa upp ur sängen, träna med Jillian och sen ta en promenad. Skrivandet får vänta, även om jag känner inspiration. Ikväll blir det jobb och sedan ledig helg!

Ha det!

Lek

2012-01-04T07:46:00.000-08:00

Det är bara SÅ fantastiskt underhållande att observera barns "lek". Eller borde jag säga deras reflektion av verkligheten så som de upplever den..? Rouladen är just nu fullt upptagen med någon slags rollspel där hon gjorde slut med sin pojkvän (spelad av mig), som sedan utvecklades till att hon skulle upp i himlen..!?

-"Eh, jag är hemskt ledsen min pojke, men jag ska flytta härifrån...du vet, jag ska flytta till min nya pojkvän..."

-"Varför..?" frågar jag

-"Jo, alltså..för jag ska få ett annat barn..."

ÖÖÖÖ OK?

I nästa stund:

-"Aaaahhhhh, titta på mig!!! Se som min gamla balklänning gnistrar!!! Den har förvandlat sig!!!"

-"Oj då, så vacker! Hur gick detta till?" svarar jag

-"Genom min kraft! Du vet jag har sån kraft tack vare alla änglarna hos mig!" (självklart!)

Och ytterligare en halvtimme senare;

-"Tyvärr, nu MÅSTE jag gå..!" säger rouladen med sorgsen blick.

-"Ok, ta det försiktigt!" säger jag

-"Mmm, men du vet, jag måste tillbaka upp i himlen igen..."

-"Va? Varför? undrar jag

-"Jo...och jag kommer sakna dig, men jag måste...men jag lovar att komma tillbaka med vinden mamma, och jag kommer prata med min vanliga röst så känner du igen mig..." (det där var liiite scary)

Och så fortsätter det i en oändlighet...

Dagen efter...

2012-01-04T00:37:00.000-08:00

...så känner jag mig idag, denna gråmulna och regniga (stormiga!!!) januaridag. Varför? Igår blev Fläskroualdens mage i totalt olag, plus att hon ramlade och slog tån, vi´lket orsakade stor dramatik förstås. Fick ringa jobb kl 20.30 på kvällen för att meddela VAB...känns ju inte alls idiotiskt eller så...men, visst, sjukdom är sjukdom...jag kan ju inte trolla med knäna för att varken få henne kry eller typ trolla hit en gudmorsfé som kan vakta henne medan jag arbetar (i så fall hade jag beställt en hästdroska av en pumpa, ett par glasskor och en gnistrande balklänning också)...

Ytterligare en anledning till min bakiskänsla är den "jäkla Tourettsskiten" som Pajasen lider av. Det är hans egna ord. Och ja, han lider. Just nu åtminstone. När han ligger i sina helveteskval i sängen och ticsen gör att han inte får ro att somna, skriker och slår så att han tappar rösten och hyperventilerar är det lätt att man som mamma, av ren jäkla maktlöshet, tappar "det" och börjar bete sig idiotiskt. Har nu provat allt; hålla om, viska i örat, klia ryggen, pilla i hårbotten, massera spända muskler, berätta sagor, dra paralleller till ditten och datten, sjunga, försöka inbilla honom att det finns värre saker....MITT i allt detta, som aldrig fungerar, kommer man plötsligt att tänka på att NEJ; för honom finns det inget värre. Han är 8 år. Det här är hans verklighet, hans lilla värld i den stora världen som han ännu inte känner till så mycket om. I den stunden känner man så mycket mer vanmakt att man vill ta över hans lidande, få honom att uppleva lugn! Men det är väl just det här som är det bitterljuva moderskapet..?
Pajasen somnade äntligen runt kl 23.30. För att sedan vakna 4.30...

Något som känns lite mer positivt dock är att jag känner det som om jag kommer in i en ny fas i livet. Jag har gått upp i vikt, är absolut inte överviktig och har ett normalt BMI...men det känns skillnad på kläderna som plötsligt börjar kännas korvskinniga igen. Jag har reflekterat över det här ett tag eftersom jag under de senaste månaderna lagt på mig, och finner det nästan omöjligt att bli av med extrakilona utan att må dåligt medan jag gör det. Slutsatsen? Jag har kommit fram till att ett bra tag nu har det varit väldigt viktigt för mig vad vågen visar, och om den visar "fel" blir det ångest. Plötsligt har jag passerat en gräns där jag känner att jag skiter fullständigt i vad vågen visar...ok, ett par kilo mindre skadar inte...MEN det känns som att jag ändå är helt ok!? Jag struntar i vågen och det ständiga tänket på mat...jag är förbi det nu. Jag vill leva hälsosamt och träna, det är DET som är skillnaden. Det är inte längre en undermedveten jakt på låg vikt, nu är det en medveten jakt på hälsa, MIN perfekta friskvikt och en vältränad fysik. Hur ska detta genomföras? Första steget tog jag igår genom ett litet träningspass under dagen...träningsvärk idag? JA! Skönt? JAA! Nu jädrar!
Det positiva med viktuppgången är att mitt ansikte ser friskare ut...inte som en utmärglad zombie. Fan, det händer nåt när man är 31!

Nu ska jag ta tag i hemmet här medan Fläskis slöar i soffan efter magbravaderna. MÅSTE få ordning! Känner ungefär samma likgiltighet inför hemmet som för vågen...? Vad händer?

Ha det gott alla, så ses vi igen!

Tankens kraft

2012-01-02T00:23:00.000-08:00

Jag har nog alltid trott på att det man tänker och önskar kan blir verklighet, om man bara ber om det på rätt sätt. Kalla det tankens kraft, lucky stars eller böner. Man måste veta vad man ber om och hur man ska be om det. Sedan måste man tro på det, inte tvivla. Det är just där som det blir svårt. Jag har många tankar, drömmar och önskningar, men någonstans har jag nog alltid också burit med mig ett tvivel som sätter sig som en osynlig spärr så fort jag tänker goda tankar. Om jag exempelvis föreställer mig något som jag vill ska hända, så sker det per automatik att jag hindrar mig själv och på bårkdelen av en tiondels sekund hinner min hjärna skapa en bild av att det INTE kommer hända. Hur får man bort sådana spärrar? Hjärnkirurgi? Knappast. Nej, hela tankesättet måste genomgå en makeover. Jag ÄR i grunden en positiv människa, tror på den goda kraften, tror på att det finns en mening med allt som sker och att vi kan lära oss något av ALLT och ALLA.
Det är konstigt just nu, jag befinner mig i en dragkamp mellan att veta exakt vad jag är kapabel till och SKA göra kontra att jag trycker ned mig själv och ifrågasätter varför just JAG skulle förtjäna det jag vill åstadkomma. Jag inbillar mig att det jag vill åstadkomma är trams och att ingen ändå kommer att förstå vad jag sysslar med och bli besvikna på resultatet. Samtidigt har jag många som stöttar mig, peppar mig och försäkrar mig om att det är RÄTT. Denna prestationsångest! Egentligen är det just nu också totalt fel att sitta och vråka ur mig allt det här! Istället borde jag skriva; JAG KAN, JAG GÖR DET ÓCH LYCKAS!

Fan, det här lilla talet skulle till och med Obama kunna använda sig av. Men på allvar, visst är det så att våra tankar är en kraft!? Det är ju fullständigt underbart! Men också skrämmande...om mina tankar är en kraft...är det d¨jag som orsakat att min förstfödde föddes med endast ett öra? Att mitt mellanbarn har Tourettes? Och Gud vet vad dottern har...

Från och med nu ska jag endast tänka goda tankar. Jag ska med tankarnas hjälp manifestera allt det goda som ska ske i mitt liv. Jag ska för bövelen till Paris! (något som jag längtat efter länge, och det blir av!) MIsstänker att Mr Rex håller på att manifestera för fullt det som han vill ska hända på resan...(hmm, undrar vad som liksom händer om man mot-manifesterar? Tiden stannar, eller vaddå?) Förutom Parisresan så kom jag att tänka på något annat som jag förmodligen manifesterat. Jag har alltid velat ha en sån där gammal snirklig fåtölj med plyschklädsel och sniderier. Har sett flera som jag vill ha, men aldrig lyckats komma över någon secondhand. MEN så flyttade syster plötsligt och kvar i lägenheten stod just en sådan tron som jag föreställt mig! Nu står den i mitt vardagsrum.
Ja, och som några vet så har jag börjat skriva min bok. Den BLIR av. Det tror jag på med hela mitt väsen! Jag har känt av lack of inspiration, men nu finns den där...bara tiden som känns fattig. MEN aj aj, inte ska jag tänka så. Jag har ALL tid jag behöver för att färdigställa, väcka intresse hos nåt förlag, få boken i print, ut med den i bokhandlar, alla köper och blir amazed. Ha ha. Dessutom ska jag bli bättre på att tänka goda tankar kring barnuppfostran och skaffa mig mer tålamod. När mina barn lämnar bromsspår i toaletten och sprutlackerar sitsen med kiss (vilket jag aldrig kollar INNAN jag sätter mig) så ska jag med ett leende, och stor tacksamhet över att det är just MINA barns avföring, torka bort det. Kanske att jag till och med visslar en truddelutt under tiden? När mannen i mitt liv dyker upp bakom mig och kräver kärlek ska jag ge honom det. Men jag kommer inte vissla under tiden. Det räcker väl med att jag är mer tillmötesgående till en början? När kattskrällena dekorerat verje hörn på toaletten med stinkande högar ska jag glad i hågen skopa upp dem och ta en svängom med doftrenaren i högsta hugg. LIvet är fantastiskt!

Nu är jag på väg att tappa besinningen eftersom Fläskrouladen står och steppar och vill ha frukost. Barn är så krävande!!! Å andra sidan är klockan 09.51 och jag tror att vi alla hade mått bra av lite näring vid det här laget...

Joeyeux Noël!

2011-12-26T12:55:00.000-08:00

God fortättning! Är det så man säger efter jul och innan nyår? Hursomhelst...har Ni haft det gött? Det har jag! Lille julafton fördrevs med godistillverkning, som avkommorna givetvis tröttnade på efter att, med sina otvättade små händer, ha format ungefär 2 marsipankulor var...

Julafton hämtade jag kära söstra min i staden och fixade lite, sedan for vi hem här och utförde världens finaste dukning med mormors gamla linnedukar och spetsbroderier, silverljusstakar, vinglas och vita servetter som vi vek näckrosor av. Inte särskilt traditionellt juligt, men LJUVLIGT! Steken slängdes i ugnen och sedan var juleriet igång här hemma. Jag tänker inte ens försöka erinra mig om hur många gånger jag fick frågan; "hur lång tid är det kvar tills gästerna och tomten kommer? Hur många timmar? Minuter då?"

Juldagen spenderades med mannens sida av släkten, mycket trevligt och gemytligt i outstanding miljö! Idag har jag arbetat men avslutat dagen/kvällen med middag hemma hos mamma och pappa, nice!

Jag börjar tro på det där med manifestation. Jag bara MÅSTE ha manifesterat och universum har svarat, för i april åker jag till Paris! Har aldrig varit där, men det har alltid varit ett av mina drömresmål...anledning okänd. Jag har till och med skrivit om det här i bloggen om jag inte missminner mig. Lille julafton kom Mr Rex med ett kuvert som nu kommer att uppfylla en dröm, den 20e april säger jag bye bye sweden och Hello Charles de Gaulle airport! Sedan säger jag hello triumfbågen, hello eiffel, hello Laduree och macarons, hello rutiga dukar och randiga tröjor..! Baskern hoppar vi...

On the road again!

2011-12-19T15:27:00.000-08:00

Nu mina damer och herrar, nu ska ni få höra! Herregud! Jag är så glad just nu! Ikväll har jag skrivit...håll i er nu...jag har skrivit FYRA sidor! Hahahahaa...! Fyra sidor! Låter sjukt lite, men känns sjukt mycket! Nu känns det som att jag år lite på G igen. Har kommit över en jobbig backe och nu känns det som att det rullar på bättre! Ikväll orkar jag inte skriva mer, men längtar ändå till i morgon då jag hoppas hinna några sidor ytterligare. Kanske kommer jag äntligen kunna infria nyårslöftet som jag avgett de senaste åren? Ja, jag lär ju inte vara färdig innan 2012..men kanske under 2012 åtminstone? Det är väl rimligt? Måste hålla ångan uppe nu. Innan 2012 är över ska jag vara klar...då ska ni få läsa något sjukt..! Vågar jag lova...?

Annars är livet hyffsat hektiskt...med få dagar kvar till julafton försöker jag knyta ihop säcken utan att förlora förståndet totalt. Har faktiskt varit ute i ganska god tid med klapparna i år, men har något litet kvar som ska kompletteras till killarna, men sedan får det banne mig räcka. Förhoppningsvis blir Silverback (alias Mr Rex) nöjd med sin klapp, men jag har ångest över att han påstår sig ha köpt en dyyyyr klapp åt mig...! Kan jag verkligen vara värd det? Jag som styr med järnhand och piska här hemma och endast kastar ett litet köttstycke åt honom då och då som en liten morot för fortsatt "samarbete" i manegen..Nåväl...jag ska inte ropa hej, kanske har han köpt en vårdplats på hispan åt mig i någon annan kommun i landet..? Det återstår att se och jag får ge mig till tåls till den 23e...vi har som tradition att byta våra klappar med varandra då, Silverback och jag. När barnen lagt sig slår vi in julklappar, dricker något nice och ger varandra något väl genomtänkt...förhoppningsvis.

Det känns konstigt att den här julen ska firas utan mormor B vid vår sida. Jag vet att hon ser oss och är med oss...men vi kan inte se henne, höra henne eller prata med henne. Det händer ofta att jag är ute någonstans och ser något, kanske en bakelse som jag vet hon hade älskat, och tänker att jag ska köpa en och ta med hem till henne. Men det går ju inte längre. Känns skumt. Härkomkvällen hittade jag ett par dvd-skivor med filminspelningar från 2009...där fanns mormor B med och skojade och hade sig. Måste vårda dessa skivor ömt!!!
Mormor, jag vet att du har det bra där du är nu tillsammans med morfar och jag vet att vi kommer ses igen, på ett eller annat sätt;-)

Nu är det officiellt den 20e december och därmed bara 4 dagar kvar tills de små hyenorna får sitt lystmäte i ett hav av klappar...

Over & out!

Sagt på sistone...

2011-12-08T01:07:00.000-08:00

Småsyskon brukar ta intryck av sina äldre bröder och systrar, det vet de flesta av oss. Fläskrouladens äldsta bror är för närvarande besatt av krig, diktatorer och elände...något som tycks vara nedärvt i generationer hos det manliga könet i släkten. Här hemma pratas det mycket om Hitler och krig till toner av obligatoriska ljudeffekter...
Fläskrouladen deltar engagerat i diverse krigsäventyr iklädd sin törnrosa klänning och ett osynligt automatvapen tills tiaran sitter på sned och klackaskorna åker av i farten. Häromkvällen var mormor och morfa på besök. Rouladen hittade fodralet till "Ensam Hemma 2 -Vilse i New York".

-"Titta morfar!"
-"Vaddå?"
-"Det här är Hitler vet Du!" säger hon och pekar på Frihetsgudinnan på fodralet...

Igår var jag kräksjuk, fy fan! Rouladen ville titta på Barbie film..."Ett modeäventyr" heter den. Framkallade fler klökningar. Hursomhelst, pojkarna var också hemma eftersom de hade studiedag och mannen hade tagit ledigt för att vara med dem medan jag var på kurs...kursen sket ju sig förstås med tanke på mitt ofräscha tillstånd. Intressant nog placerade sig pojkarna i varsin fåtölj och förtrollades av Barbies sliskiga modeäventyr.
När filmen kulminerar med Barbies glittriga modeshow säger Napoleon (äldsta);

-"Oj oj oj...det där var en smal klänning!"
-"Mmm, verkligen..." säger jag.
-"Önskar du att du var sådär smal mamma?"
-"Ööö...nej, inte så smal som Barbie!...Men vaddå, är inte jag smal då?"
-"Njae...inte för smal precis..."
Tystnad...
-"Tycker du att jag är tjock då?" tvungen att fråga...
-"Ja alltså...din mage är ju liksom som en deg...typ..."

Tack min son! Det blir inte fler Barbiefilmer för dig!

Long Time, no see...

2011-11-29T04:56:00.000-08:00

Känns som en evighet sedan jag skrev. Och det tror jag det är också. Åtminstone har senaste tidens händelser och vardag gjort att det känns så. Sist jag skrev var mormor sjuk. Nu dansar hon med sitt livs kärlek igen, på fluffiga moln, precis som jag vet att hon längtat efter. Det har varit en märklig tid i våra liv. Vi har vakat vid hennes sida, skrattat och gråtit. Nu är det över. På torsdag är det dags att hylla henne, det är inget farväl, hon har bara påbörjat en ny resa. Jag är otroligt tacksam över att jag fått vara en del i mormors liv, sedan jag var en liten hjulbent knodd har hon och morfar funnits där med öppna famnar. Ett renare och mer kärleksfullt hjärta än deras får man leta efter.

I övrigt rullar det på. I ren hysteri fick jag panikköpa nya stjärnor till två ab fönstren. De kostade lite mer än jag brukar spendera på sådant och jag tänker mig att jag ska vårda dem ömt. Efter jul ska de emballeras i dina cellofanpåsar igen, som små ryska bebisar i sina lindor. Sedan ska de placeras i separata och vadderade lådor, som Jesusbarnet i sin krubba. Sedan havererar förstås allt eftersom de ska tryckas in i förrådet, där endast ca 5 kvadratcentimeter fri yta finns, och sedan suga år sig all fukt som kan tänkas finnas i ett icke isolerat förråd.
Nu längtar jag efter julgran och lugn och ro! Snälla tomten, lugn och ro är det ENDA på min lista i år!

Förändringarnas tid..?

2011-10-25T10:00:00.000-07:00

Hösten. Borde döpas om till " förändringarnas tid". Död och förruttnelse kännetecknar denna period av året. Deprimerande, tycker Ni? Nej, jag ser det inte så. Efter hösten kommer en vinter, en vacker och fridfull vila. Därefter kommer våren som riktigt sjuder av liv, knoppar brister, fåglar sjunger och sommaren ( höjdpunkten för de flesta och årets medelålder?) är i antågande. Varje tid har sin charm. Just nu är mitt liv i en fas av reflektion, eftertanke och förvirring. Det är en tid av sorg, mormor B är riktigt illa däran efter två hjärnblödningar inom loppet av 14 dagar och vi fick nyss veta att lungorna är invaderade av proppar. Med andra ord; det finns inget att göra. Igår fick min mamma godkänna att vid hjärtstopp kommer ingen hjärt/ lungräddning påbörjas och inga läkemedel hjälper. Jag vet, mormor är 82 år. Hon har levt ett rikt liv. Det svåra nu är att bara vänta, försöka få ut det mesta av tiden som är kvar och se till att mormor har det bra. Våra liv snurrar ju på som vanligt, sjukt nog, för i vårt samhälle tillåts inget annat.
Konstigt nog är detta också en tid av lycka, faktiskt större lycka än jag känt på länge. Jag lever ett bra liv tillsammans med en man som är allt man kan önska, barnen är utmaningar men ändå så underbara. Jag inser mer och mer mina kompetenser, vad jag vill och kan lyckas med. Jag lär känna mig själv mer och mer och förstår ett och annat om min omgivning också som jag kanske tidigare inte insett.
Pojkarna fyllde år i dagarna...8 och 10 år! Helt otroligt!!! Jag minns det som igår, när jag låg i födslovåndor och härdade ut för att slutligen få världens vackraste belöningar! Inget kan mäta sig med det! Jag har haft privilegiet att få uppleva detta tre gånger i mitt liv.
Jag funderar dagligen över hur jag ska åstadkomma det jag vill... Min bok SKA bli av och jag har äntligen börjat förstå att det är dags att lägga all jävla prestationsångest på hyllan och bara skriva. Det är bara en fungerande dator som fattas, idéerna finns där. Knäppa och sjuka, men de finns där!
Mina Önskningar just nu är att mormor ska slippa lida, att jag ska ta tag i boken, och att kaffet fortfarande ska vara varmt nu när jag avslutar inlägget...
Tack till er som läser!

Jag måste erkänna...

2011-10-19T13:26:00.000-07:00

...att eftermiddagen och kvällen har tett sig betydligt bättre än morgonen! Kanske den där lagen om attraktion bestämde sig för att göra ett undantag trots allt, och gå mig till mötes..?
Dagen spenderade jag tillsammans med kollegor och kurskamrater, planerade vårt projekt för fullt och det verkar ge bra resultat! Hämtade sedan barnen, halvstressad men besluten att lyckas med eftermiddagens vedermödor ( läs gympa ) utan att skada stämbanden och behöva spela död. Hade ungefär en timme på mig att hämta ungar, fixa lätt förtäring, leta efter rouladens grisskära gymnastikdräkt och sedan packa in oss i bilen igen. I did it! Pojkarna lekte på skolgården medan jag ägnade mig åt atletiska företaganden inne i sporthallen tillsammans med andra stackare i åldern 3-40 år... Återigen funderade jag på att söka patent på pansar- bh:n...
Hursomhelst så märks det att rouladen älskar sin "Hasse-gympa" och framförallt så var det faktiskt ganska underbart att tvingas delta, det riktigt spratt i hela hennes kropp när vi gjorde övningar och busade ihop. Varför är jag så tråkig och hatar egentligen sånt här? Glädjen som jag får tillbaka av henne i den stunden tar ju faktiskt bort att jag lider av sådana här aktiviteter. Så lätt det är att göra sitt barn lyckligt!
Efter gympan blev det mat som papi lagat, gott! Sedan badet för rouladen och hårklippning för pajasen.... Inte det lättaste att klippa någon som har Tourettes...en del gråt och tandgnissel men det slutade med en nöjd och glad pojke åtminstone! Nu blir det lite bok och sen bingen...
Over and out!

Dessa morgnar!!!

2011-10-18T23:34:00.000-07:00

Sitter i bilen, återigen ångestfylld efter att ha spenderat morgonen med att testa gränsen för hur hög decibel min röst kan komma upp i. Barnens decibel verkar ju gränslös förstås. Bråk, skrik, tjat. Det kvittar hur hårt jag blundar, hur starkt jag än önskar vid läggdags att morgonen ska bli bra...den där jävla lagen om attraktion verkar ständigt genomskåda mig och hittar någonstans , i ett litet hörn i mitt inre, den där envisa tvekan som säger att "nej, det kommer bli kaos i morgon också".
Jag börjar undra om jag är extremt dålig på instruktionsgivning, eller om alla mina barn är döva eller kanske har de ett filter kring hjärnan som känner igen och stöter bort ljudvågorna från min röst?
Jag hatar att skälla och behöva höja rösten oavbrutet. Och nej, ni som tänker pedagogiskt; det hjälper inte att "tala" med barnen och "beskriva" hur jag känner och så vidare. De är helt enkelt immuna mot sin mor. Det enda dom får dem att stanna upp för en sekund och höja ögonbrynen är om jag lägger mig ned på golvet och spelar död. Men effekten av det försvinner förstås snabbt!
Snart fyller pojkarna år också och jag har hotat med inställda födelsedagar osv, men då kontras det med att " jaha, men om vi inte får fylla år då vill du ju att vi ska vara döda"...
Jag älskar mina barn. Finns det någon kärlek som är svårare och mer självklar?

Så nu passar det..?!

2011-09-30T05:02:00.000-07:00

Det värsta jag vet är krypande. Ni vet, man kan bete sig hur som helst...för att i nästa stund komma krypande till korset som ett ryggradslöst djur...
Ok, i en del lägen är det helt klart acceptabelt ( och det bästa) att svälja stoltheten och just krypa. MEN den dör sommaren som höll oss på halster, misshandlade oss och totalt slaktade alla våra förväntningar... Kommer krypande NU! Dagen innan oktober!
Ja ja, ljungen och kålhuvudena är i alla fall arrangerade nu...så hösten får göra entré precis när som...

Får man hoppas..?

2011-09-29T00:15:00.000-07:00

Ok, det här låter förmodligen helsjukt och totalt vrickat...MEN...får man hoppas att ens barn har adhd? Jag menar, diagnosen tourettes är redan konstaterad, och det är vanligt med adhd i kombination. Någonstans inom mig känner jag på mig att han har adhd, och i min förälderliga desperation inbillar jag mig att han får mer konkret hjälp om han har adhd också. Ja, nu snackar vi piller alltså. Nej, jag vill inte droga mitt barn, men ja, jag vill att han får en harmonisk och dräglig tillvaro. Mot tourettes finns inget direkt att göra mer än terapi och andra alternativa behandlingar. Som absolut sista utväg kan man medicinera, men det äg tydligen så pass tunga preparat att man verkligen vill vänta in i det sista, då det inte finns något annat att göra. Nåväl, vi får se vad man kommer fram till. Nu ska vi i alla fall testa att ge honom en väckarklocka, så att han känner ansvar över att själv stiga upp och påbörja morgonbestyren. För att han lättare ska kunna följa instruktioner ska vi göra ett typ pictogram där han tydligt ser vad dom förväntas av honom på morgonen. Om han lyckas stiga upp, klä sig, äta frukost och vara färdig till den tid vi sagt så ska han belönas. Om han inte klarar det så blir det ingen bestraffning, endast utebliven belöning så att säga. Det blir nog intressant det här. Vill så gärna göra allt, vara en duktig och engagerad förälder... Men just nu är både jag och Rex slut. Hur hinner man allt (aktiviteter, läxor, jobb, utflykter osv)? Fan, problemet här är inte att pusslet saknar bitar...snarare att vi har för många bitar och alldeles för litet bord att lägga dem på..!

Kattskit och sladdhelvete

2011-09-27T07:34:00.000-07:00

Idag har hittills varit en sådan där bra dag, Ni vet. Ok, morgonen kan väl kanske inte läggas till den kategorin förvisso... MEN om man bortser från det faktum att två morgongåvor ( levererade av Dexter eller Bolton, kanske båda..?) strategiskt placerats ut i fodret på en jacka, samt väl anpassat på dragkedjan på Napoleons ryggsäck...så var morgonen ganska ok. Ja, alltså under förutsättning att man raderar ut den aldrig sinande flod av opassande ord som flödar ur munnen på Pajasen...ord som verkligen borde tas i övervägande av svenska Akademien när det är dags att modernisera ordboken. "jäkla fuck you- hår" är ett kreativt exempel som ploppade ur foderluckan på gossebarnet denna guldkantade morgon. Misströstar gör jag ej, för vad kan väl vara en bättre och mer miljövänlig väckarklocka än stanken av kattskit? Bättre än allt som kräver batterier eller behöver plugggas in i väggen, nedbrytbart och (i bästa fall) nedspolningsbart.
På tal om saker som måste pluggas i väggen så illustrerar bilden ett av mina största irritationsmoment just nu: sladdjävlar!!! Slingrar sig nedför väggen, trasslar sig i en pervers hög på golvet och omöjliggör adekvat dammsugning/golvtorkning samtidigt som de vissa dagar tycks vråla; kom och häng dig kärring!
MEN, bortsett från detta, så har det varit en helt fantastisk dag! Har besökt Vellingeblomman med fläskrouladen och gammelmormor B. Och ja, givetvis var fru Hyacinth Bucket också med på turen. Fläskrouladen uppförde sig faktiskt helt exemplariskt! Inköpen för dagen blev höstljung, två skrynkliga saker som liknar kålhuvuden, och det bästa av allt; kattmynta i sprejform! Dexter blev totalt euforisk och har ålat och gnidit sig på golvet som besatt. Bolton sitter som vanligt under soffan och stirrar med sin yxmördarblick.... Funderar antagligen på hur man lättast ska klösa ögonen ur oss och spela gitarr på vår kroppspulsåder...

Perfekta vippor...

2011-09-21T06:48:00.000-07:00

Ett tips! Clarins "wonder perfect mascara" är verkligen WONDER perfect. Perfekt färg och form direkt! Normalt sett känns inte mina mascaror bra förrän de i princip är färdiga för soporna....vilket innebär att det säkert är bakterierullväxten som förändrar konsistensen....örk!

Dexter

2011-09-18T08:14:00.000-07:00

På spaning

2011-09-13T14:06:00.000-07:00

Ja, någonstans på bilden kan Ni lokalisera den livrädde, fräsande och pälsklädde varelsen. Det känns som att den här dagen på sätt och vis inneburit en positiv förändring. Vi har kunnat närma oss "henom" lite mer och det lilla livet har vistats mestadels i hallen uppe, inte gömt sig på samma sätt OCH när vi gick ned igen, dröjde det inte länge förrän ett svart lutet huvud syntes i trappan...det går framåt med andra ord! Min undran är dock; hur ofta går katter på dass? Jag menar, den här rackaren har bara varit en gång sedan i lördags..?!

Framsteg..?

2011-09-12T03:54:00.001-07:00

Lillfisen är mästare på att gömma sig och har spenderat senaste dygnet mellan väggen och skurhinken, alternativt bakom tvättmaskinen. Idag har vi bara hört ETT fräsande och det var när "mormor" kom för att titta. Idag är också första dagen som vi låtit dörren stå öppen så att han/hon kan undersöka miljön utanför badrummet. På två röda var katten försvunnen och vi trodde faktiskt att den hade slunkit ut genom vardagsrumsfönstret...efter en halvtimme eller så uppenbarade den sug dock i hallen, för att sedan springa rakt in i altandörren....nu ligger fisen och granskar oss...vi ignorerar....
Skickat från min iPhone

Tillökning

2011-09-11T07:29:00.001-07:00

På bilden ser Ni vår nya familjemedlem. Liten och rädd, kolsvart och med klotrunda ögon...flicka eller pojke? Det får tiden utvisa eftersom denna lilla varelse är så rädd just nu att det är omöjligt att kontrollera...
Stackaren har under sitt ca 16 veckor "långa" liv endast mött elände, plågeri och misär. Utkastad genom fönster och oönskad, på gränsen att dödas av sin "matare". Vad är det för FEL på människor?
Nu börjar utmaningen att tämja detta lilla liv. Just nu vill kisen mest gömma sig och fräser för jämnt. Hur ska detta gå? Vi får inte ge oss, jag visualiserar mig en underbar kelgris som blir vår vän för livet...hoppas universum speglar vår önskan.
Känner mig rastlös i hela kroppen över det här...får väl ägna mig åt garderobsrensning tills kraken visar sig nyfiken och redo. Först ska jag i alla fall ta fram ett gäng räkor ur frysen...

Fånga dagen

2011-09-09T05:14:00.001-07:00

Hur många gånger ska man höra detta förståndiga talesätt innan man faktiskt försöker sig på att efterleva det? Hur ofta tänker jag att jag ska fånga dagen, göra det bästa av den och njuta av nuet? Vad är det som avgör om vi har lyckats fånga dagen eller ej? Är det VAD vi gör, HUR vi gör det eller KÄNSLAN man har under dagen? Kanske är det så att uttrycket "fånga dagen" i själva verket får oss att tro att vi INTE fångar den, att det ska innebära något särskilt när vi väl "fångar" den? Men tänk om den glider ur våra händer lika kvickt? Jag har hört att den man älskar ska man släppa fri, då kommer den tillbaka. Så, om jag älskar dagen och vill leva den är det kanske bäst att "släppa" den och låta den vara fri, istället för att hela tiden jaga den och försöka fånga in den...
Idag har jag släppt dagen fri och hittills har den gett mig ett mysigt besök på Vellingeblomman med tre söta och snälla barn, kaffe just nu och snart anar jag att jag får ett städuppdrag. Och det känns bra, känns som att dagen håller mig i hand och tillsammans utträttar vi något bra.

Skickat från min iPhone

Viva la diva

2011-09-06T12:20:00.000-07:00

Esther tycks alltid välja de bästa (dvs mina favoriter)kuddarna att ligga på...
Och ja, i bakgrunden kan man se rouladskis alla prinsessklänningar ligga i en hög på fotpallen.

Shopping på vägen

2011-09-02T23:27:00.001-07:00

På väg uppåt i landet på lite weekend! Passar på att möta svägerskan i ULLARED för lite förströelse...

Skickat från min iPhone

Morgonstund

2011-09-01T23:35:00.000-07:00

Den här morgonen började bra men slutade i....KAOS! Quelle surprise! Allt spårade ur när pajasen fixerade sig vid val av strumpor, vilket slutligen resulterade i att han låg som en trasa på fotpallen i vardagsrummet...totalt håglös o oförmögen att resa sig. Det största barnet å sin sida var mest fokuserad på att undkomma tandborstningen och ägnade istället överdriven möda åt att åstadkomma Draculalook frisyrmässigt. Därefter tänkte han förmodligen att hans fars dolda yrke är glasmästare och ställde sig rakt framför Tv i tron att lillasyster kunde se specialagent Oso rakt genom honom. Detta skapade förstås motsättningar. Mr Rex flängde som en skållad råtta mellan strykbräda, frukostberedande, strumpletande, gympapåsar och påklädning. Jag låg under täcket i the Loveboat (läs; sängen) och funderade ut hur jag överhuvudtaget ska lyckas med bedriften att ta mig ur den idag. Bestämde mig för att ligga kvar tills hungern blir för svår och blodsockret blir på gränsen till för lågt.
Till råga på allt fyller Rex år idag, det här var ju knappast en bra början på en efterlängtad dag...

Test

2011-08-31T14:17:00.000-07:00

Måste prova white lady (läs;min vita iphone)....

Skickat från min iPhone

Test

2011-08-31T14:13:00.000-07:00

Prima ballerina

2011-08-30T04:24:00.001-07:00

Kanske en framtida karriär för Fläskrouladen?

Ja, det händer faktiskt då och då att jag lyckas få henne ur prinsessklänningarna och idag slank hon istället i en "ballerina-dräkt" som hon kallar det. Till det ett par obligatoriska ballerinaskor modell mjuk, med Hello Kitty-motiv...vad annars?

Jag har bestämt mig för att den bastanta damen i fråga ska få börja på gymnastik med start i morgon. Tror det kan passa henne alldeles utmärkt faktiskt!

Vad har annars hänt idag? Tja, morgonen började i kaos och slutade i...KAOS deluxe. Pajasen skulle på heldagsutflykt med klassen idag. Då ska man ha matsäck för hela dagen, vilket kortfattat betyder att man måste ha frukter, lunch, mellis och såklart lite annat sådant där som man som mamma måste packa med i "tävlingssyfte"...kom inte och säg att Ni mödrar inte vet vad jag talar om! Man tycker det är skitjobbigt att göra matsäck men ändå överanstränger man sig för att just ens eget barns matsäck ska matcha kamraternas..med RÅGE. Mitt barn ska väl inte behöva sitta med nödproviant medan alla andra smaskar i sig värsta gourmetmåltiden. Hemskt, jag vet, eftersom att det blir högre och högre krav på en så enkel sak som matsäck och det snackas ju alltid om att alla kanske inte har möjlighet (råd) att ordna det. Däremot hoppas jag att, när jag plågar mitt spensliga lilla mellanbarn med en överdimensionerad rygga proppad med mer mat än han äter på ett år, han bjuder sina kamrater generöst! Och nej, inte för att briljera, utan för att jag vill att han ska lära sig vikten av generositet och att kunna dela med sin nästa! Men troligtvis sänder jag ändå fel signaler till mitt barn och han kommer sluta som en girigbuk i framtiden. Då är det skönt att som förälder kunna säga "Ja, men jag gjorde mitt bästa, jag menade bara väl"....det är en förmån man som förälder har...(en självbevarelsedrift snarare kanske).

Morgonen bestod alltså, som Ni förstår, i att färdigställa ryggan med proviant till Ludde. Samtidigt som jag då står vid spisen kl 07.00, endast iklädd mitt malätna tunnslitna linne (förut vitt...nu gråbeige) samt mina färgmässigt matchade pansartrosor (läs preventivmedel) och steker korv, inser jag att jag glömt kolla så att barnets regnställ är komplett och på plats i skolan. Jag misstänker också att gummistövlarna krympt en storlek, i värsta fall två och börjar därmed genast spekulera i hur stora utsävningar vi kommer behöva göra inför höst/vinter-säsongen.

Korvarna glöms kvar på teflonjärnet (som jag av okänd anledning dränkt i smör) medan jag, fortfarande bristfälligt och beigeklädd springer upp på ovanvåningen. Pajasen måste ju för bövelen vakna och göras klar. Han blir inte glad och grimaserar ogillande vid åsynen av mig i min gråbeige outfit som nästan skulle kunna liknas vid kejsarens nya kläder, mycket med anledning av den färgmässiga harmoni som jag fått till mellan hud och "plagg"...att ensemblen är transparent i looken spär ju ytterligare på parallellen med kejsarens nya kläder.

Långt om länge lyckas Ludde med bedriften att hasa sig in på toaletten och sprutlackera hela porslinstronen med kiss, men det hör till vanligheterna här hemma. Efter ytterligare en tid släpar han sig ned för trapppan, ungefär lika smidigt som en hörnsoffa på tvären. Jag inser plötsligt HUR pass dåligt hans humör är och han vill INTE för alla lakritspipor i världen traska iväg på utflykt.

När jag så äntligen täckt över den gråbeige ensemblen med något denimliknande och en överdel i "färgen"...beige....är det dags att bege oss ut mot bilen. Korvarna blev stormstekta, men det adderade ju bara lite extra crunch till de annars skinnfria korvarna (detta försökte jag intala min son). På väg ut genom dörren lyckas jag med konststycket att sno in pek- samt långfingret i dörrhandtaget och nyckelknippan, vilket naturligtvis orsakade en vridning med sprängt blodkärl samt klämd nerv mellan fingrarna. På mindre än en sekund blev jag alldeles lila och svullen...för att inte nämna smärtan! Smärtan som fick svetten att lacka längs ryggraden och tvinga fram ett "FÖR JÄÄÄÄVELEN!" ur min redan ansträngda (Ni tror väl inte mina barn följer kommandon givna med vanlig samtalston?) strupe. På något magiskt vis verkar det som om avkommorna nu inser att det är dags att straighten up och ljudlöst marschera mot bilen. Så blir det.

Så idag har min son, med sin annars komkurrenskraftiga matsäck, suttit och knaprat på kolsvarta f d skinnfria Denniskorvar (parallellen frystorkade hundskitar som kommer fram på våren kan vara passande), ätit sega plättar utan sylt och utan gaffel, och har troligen dragit på sig springmask också när han tvingats äta med smutsiga utflyktsfingrar...Men nästa gång, NÄSTA gång, då ska jag ta igen allt detta och jag ska åstadkomma den perfekta matsäcken som håller i alla väder och står emot all konkurrens! (för det är ju sådant som är min vardag som trebarnsmamma nu...)

Paris, Paris....

2011-08-29T02:46:00.000-07:00

Idag beger sig Mr Rex till Paris i businessärende. Vem vill INTE till Paris räcker upp en hand? Inte en enda hand uppe kan jag tänka mig. JAG vill till Paris! Jag är född i fel land, fel del av Europa. Medan jag sitter här i en liten håla där alla känner apan, men apan känner ingen...travar runt i mina fotriktiga skor (med anledning av bruten lilltå), räknar mina kalorier i hopp om att bli Paris-chic, iklär mig min puderrosa kavaj med guldknappar i ren förträngning om var jag egentligen befinner mig, lämnar och hämtar på dagis/skola....äter en torr laxfilé (som jag försökt piffa till med pesto för att känna mig mer kontinental i tänket) med svenska potatis, irriterar mig på kranens munstycke som är förkalkat och därför förvandlat vattenstrålen till en sprinkler istället....medan jag upplever detta pågår det magiska livet i Paris. Det magiska livet som jag är född till. Eller kanske föddes till en gång för länge sedan? Alltså i ett annat liv. Då strosade jag runt på Paris gator, slank in på ett och annat patisserie och frossade i pastelliga macarons, UTAN att lägga på mig ett enda gram fett (eftersom det låg i mina gener att förbränna ALLT) så att jag utan vidare kunde fortsätta iklä mig mina diverse märkesfodral. Eller nej vänta! Jag behövde inte ens strosa runt och få skoskav eftersom jag bodde i Champs Elysée och fick mina macarons LEVERERADE av den kungliga hovleverantören...Jag behövde inte tänka på att korsetten skulle bli för liten eftersom att det på den tiden var modernt att se lite trind och välmående ut OCH det fanns nörning bak...! Hela min tillvaro kantades av spetsar, volanger och små hundar och illrar och...macarons...och juveler...några välartade barn som efter mig skulle ta över tronen...Mr Rex kan väl också få vara med på ett hörn som en hemlig älskare som jag mottog kärleksbrev av, skrivna med fjäderpenna förstås...med uttryck som "mon amour"...osv....sedan blev han ju såklart halshuggen när det kröp fram att han var min älskare och att jag gett honom förmåner i hovet alldeles för länge...

Nåja...vad är väl en bal på slottet? Jag får väl helt enkelt tugga vidare på min laxfilé (som dessutom innehöll ben) och inte vara bitter över att det KUNDE ha varit escargots istället...

S som i svart.

2011-08-28T13:21:00.000-07:00

Ok, som Ni kan se så går det mesta i svart, vitt och grått här hemma. Tråkigt? Kanske, men det är bästa lösningen för vår del eftersom jag annars bara kan hålla en färg eller stil högst en vecka...och det blir lite ansträngande både för min man och vår plånbok. Jag är galen i inredning, giillar något med i princip alla stilar och färger...förutom 90-tals allmoge typ. Det slutar dock alltid med att jag återgår till nuvarande färgskala och stil. Hursomhelst, hade det varit snyggt med en matta som är så mörkgrå att den nästan är svart? Står ej ut med vår 'gula' parkett längre....

Dots

2011-08-27T20:47:00.000-07:00

En parentes bara; har alltid gillat prickiga plagg.

Igår/igårkväll/inatt/imorse var det party party för min och Rex del. Det är ganska sällan som vi kommer iväg tillsammans, bara vi. Även om man älskar sina barn och aldrig skulle vilja vara utan dem, så är det så gudomligt att ibland bara få lov att hitta på något som vuxna. Igår fick vi inmundiga den godaste maten och drycken at Miss Märrys Mansion och sedan var det dans för hela slanten! Idag mår man väl 'sådär' kan jag säga. Men det är mest tröttheten som ger sig tillkänna. Vetskapen om att jag har ett helt hus att städa, hungriga munnar att mätta ikväll och garderober att rensa gör ju inte den saken bättre...! Men först ansiktsbehandling, fotbehandling och musik...så ordnar sig nog resten sedan...?

Höst

2011-08-23T20:52:00.000-07:00

Hösten är på väg! Eller, rättare sagt, den är nog redan här..? Jag vill ha ny garderob (vill jag inte alltid det förresten?) och har idag köpt en liten marinblå kjol med guldknappar samt en kamel/marinrandig topp till. Kjolen satt väl kanske egentligen inte optimalt...men kostade inte så mycket och jag kunde inte motstå kombinationen på färgerna + guldknapparna. Jag vill ha en ny väska också...kanske som den på bilden? Och mockastövletterna hade ju suttit fint de också...

Nu har jag vältrat mig uppe på ytan i fåfängans och begärets hav...så dags att gå in på något djupare...jag har beställt en vit iPhone 4...hahahahaha...öööö...mohahahahahaaaaaa! Känns bra det här...till och med mycket bra faktiskt...haha. Ööö.

Over and out!

Dyr i drift

2011-08-20T17:35:00.000-07:00

Att man är dyr i drift burkar man ju som kvinna få höra...och ja, när det gäller min dotter är jag beredd att hålla med! Vi åkte iväg för att köpa henne en ny kofta, eftersom hon glömde sin på tåget igår...Vår lilla shoppingrunda slutade med två blusar, ett par byxor och en kofta (bara för att det skulle kännas som att vi uträttat det vi kom dit för). Jag köpte som vanligt inget till mig själv, trots att jag anser mig vara i skriande behov. Det är roligare att trä på Fläskrouladen diverse fodral...som tur är fick jag lov att influera henne lite idag, annars hade det slutat med ännu en glansig prinsessklänning och trollspö. Trots att jag inte köpte något för egen del hann jag ju givetvis, men hjälp av min simultankapacitet, kasta ett getöga mot damkonfektionen...hittade en riktigt trevlig liten kavaj...fanns i orange eller marin. Tyvärr, TYVÄRR, var den faktiskt dåligt sydd så jag hoppade...kanske lika bra det med tanke på rouladens utsvävningar....jag bävar tonåren...

Del 2 av "steg 1" avklarad!

2011-08-19T01:14:00.000-07:00

Aaaa! Jag har nu avklarat en del av "steg 1" (som jag kallar det). Steg 1 är en del av en process, som ska ta mig dit jag vill på ett särskilt område...kan Ni gissa?

Allvar igen!

2011-08-17T11:40:00.000-07:00

Så länge jag själv gick i skolan (och även nu när mina barn gör det) har man av äldre och 'bättre vetannde', varje terminsstart fått höra; 'nu börjar allvaret!'
Vilket allvar? Ska det inte vara KUL att gå i skolan? Måste allt vara så allvarligt? Hela sommaren har V sagt till mig att något är fel med just det här sommarlovet eftersom tiden går alldeles för fort. Han har bävat för skolstarten och är redan skoltrött...kanske för att vi vuxna alltid tutar i barnen att 'allvaret börjar'? Kan vi inte istället säga; 'nu börjar det roliga!'? Å andra sidan är det kanske att vilseledda sina barn...? Nej, lite allvar blandad med mycket kul är nog bästa receptet tror jag. Pojkarna ägnade gårkvällen åt att förbereda sina ryggsäckar och det verkar faktiskt som att de nu ser fram emot att börja igen. L börjar tvåan och V börjar fyran (mellanstadiet, hallå!?) och T började på storabarnsidan på dagis igår, väldigt spännande! Dessutom slutade hon med nappen för några dagar sedan. Vart blev mina bebisar av!?

Äldre...

2011-08-11T03:14:00.000-07:00

1 år äldre. Tiden springer. Omöjlig att fånga. Lämnar spår efter sig.

Se vilka fina presenter jag fick av Rex och våra avkommor!

Ja, då är man officiellt enligt västerländsk tideräkning 1 år äldre. Vad är tid? Människans jäkla påfund, helt klart. Är tiden till för att stressa oss, få oss att känna tvång att hinna med så mycket som möjligt under våra korta liv...eller är tiden ett desperat försök att få oss att ta vara på tillfällen vi ges i livet? Eller är tiden en gåva som vi inte ser klart nog för att ta emot och göra det bästa av? Inte vet jag, men tidens gåva till mig är UPPENBART små kråksparkar kring ögonen, plåster på mina sår och en form som ska hjälpa till att slutligen gjuta min bångstyriga själ.

Bevismaterial

2011-08-09T17:47:00.000-07:00

Tror ni att den här bilden kan tjänstgöra i bevisningen mot livsmedelsparadiset, vars handikappdörr nästan amputerade min tå? Ser ni att den numera snarare är i storlek med en stortå än lilltå?

Välj aldrig handikappentrén...

2011-08-09T05:28:00.000-07:00

...för då kan man tydligen bli handikappad om man inte redan är det. Om man redan är det så kan man förstås bli än mer handikappad.
Ibland fattar man beslut, gör medvetna och relativt genomtänkta val där man, redan i samma stund som beslutet genomförs, känner på sig att det blev fel. Igår hade jag ett sådant "jag fattade fel beslut och genomförde det samtidigt"-moment. Jag parkerade bilen och lastade ut mina tre avkommor, varpå de applicerades i en enorm kundvagn (ja, jag struntade i att en snart 10-åring ser överdimensionerad och nördifierad ut i en sådan vagn, jag vill bara ha all tre samlade inom en radie av ca 1.5 kvm). Jag kämpar mig fram över parkeringen, fast besluten att styra skutan i land, dvs ta mig till entrén utan att skutan far iväg åt sydost och jag som en vante efter den. Stolt över min manöreringsskicklinghet landar vi så rakt framför entrén till det gigantiska livsmedelsparadiset (nämner inga namn med tanke på hur historien kommer att utveckla sig i detta fall och innan min advokat hunnit kontakta koncernen). Jag upptäcker att det föreligger driftstopp i snurrdörrarna till följd av ett medelålderspar som uppenbarligen lastat sin skuta med alldeles för mycket köttprodukter och toalettpapper (kanske extrapris på det sistnämnda, eller så räknar de med att åtgången kommer öka efter intaget av alla köttvaror?) i sin till synes underdimensionerade skuta. En våg av irritation väller upp inombords när jag betraktar mannen som uppenbarligen försöker dirigera sin kärring i hennes desperata och svettiga försök att komma på rätt köl i snurran igen. Lyfter han själv ett finger? Nej. Däremot lyfter han på sin smutsiga keps ett antal gånger enbart för att blotta en skallig panna översållad med glittrande svettpärlor. Tantan själv verkar häva ur sig både det ena och det andra i takt med mannens halvhjärtade försök till direktiv som enbart kan sluta i kaos. Det är i den stunden som jag upptäcker handikappdörren. Haaaalllleeeellluujjjaaaah! Jag lyckas oväntat snabbt och graciöst styra skutan åt höger för att slinka in "bakvägen" så att säga. Trycker på dörröppnaren (oj, så bekvämt) och tänker i samma stund som jag kör över tröskeln att universum kommer att straffa mig för att jag (som inte är särskilt synbart handikappad) väljer att utnyttja denna entré...de handikappades V.I.P-ingång (ni som tänker att jag använder ordet handikappad på ett fördomsfullt sätt kan lägga ner, jag är de handikappades vän och håller helt med WHO:s definition av handikapp). Hursomhelst, jag hinner knappt få skutans nos över tröskeln förrän jag känner att jag sitter fast. Sitter fast med foten. Det gör liksom inte ont, men helt reflexmässigt drar jag foten åt mig och känner då att lilltån knappt vill följa med innanför dörren. Jag fortsätter dra och kommer loss. Inser plötsligt att min lilltå förmodligen satt fast mellan en tröskel och vass undrkant på metalldörr, men det gör inte ont så jag traskar vidare in för att hämta en smidig självscanningsterminal, eftersom jag är så praktisk och hemmafruig. Plötsligt halkar jag till i min flipflop-sandal. Det känns som om jag trampat i lera och glider runt med foten mot flipflopens hårda sula. Reflexmässig kikar jag nedåt. Blod. Blod? BLOD! I mängder! Hoppsan. Ok. Lilltån sitter kvar, men i hur mycket vävnad är den förankrad? En hudslamsa eller en benbit? Kickad av endorfiner (känner ännu inge smärta) glider jag som på ett bananskal bort till självscanningsterminalen, drar mitt kort och plockar en terminal. Tänker att jag kanske borde skynda mig in och köpa plåster. Bör kanske välja Hello Kitty då så att fläskrouladen kan använde resten till sina skrubbade knän sedan. Fast då måste jag kanske köpa Batman-plåster också så att inte Knoll och Tott får ett totalt frispel över orättvisan i mitt förmodade plåsterval. När jag har fullt upp med dessa tankar inser jag plötsligt att den forna lilltån bultar och gör ont. Den sitter alltså kvar! Jippie! Smärtan tilltar dock, liksom blodmängden som nu bildat ett spår från handikappdörren till grindarna in till livsmedelsparadiset. Jag kanske ska skippa att leta Hello Kitty och Batman-plåster och bege mig till informationsdisken för en förbandslåda istället? Kanske har de nål och tråd också så att jag kan göra en McGyver och sy fast tån på egen hand? Fast då räcker det i och för sig med ett tuggummi om jag är McGyver...eller nej vänta, då kanske jag av misstag tillverkar sprängdeg och smäller hela benet av mig istället? Bestämmer mig för att nöja mig med förbandslådan som jag förmodar finns bakom informationsdisken.
Barnen leker apor i bur i vagnen och hoppar upp och ner, svingar sig i och ur och avger en mängd autentiska primatläten medan jag kämpar för att i mitt anletes adrenalinsvett riva loss en nummerlapp. Jag får nummer 00. Dubbelnolla, känns helt rätt just nu. Runt omkring mig står pensionärer, medelålders och yngre personer och tittar. Jag har för stunden svårt att avgöra om de studerar aporna eller om de studerar mig i min svåra stund...hursomhelst, ingen erbjuder mig någon form av hjälp. Just då önskar jag att deras beslut att inte erbjuda mig hjälp ska bli DERAS felaktiga beslut för dagen som universum ska straffa dem för. Slutligen inser min äldste apa att han borde hjälpa sin halta mor. Han svinar sig ur skutan och springer in på toaletterna för att hämta papper. Konstigt nog fattar han beslutet att låsa in sin och kissa samtidigt...men efter ungefär en evighet kommer han dock springande som värsta gladiatorn med toapapper i högsta hugg! Ungefär...10...cm...toapapper, som knappt räcker till att kamma Hyland. Jag är dock evigt tacksam och applicerar pappret på kvarstoden av lilltån samtidigt som jag sjunger ut en lång vers om hur ansvarsfull min snart 10-åriga son är i jämförelse med många vuxna. Apan svingar sig upp i buren till sina jämlikar igen och plötsligt är det nummer 00! Min tur! Tjejen i informationsdisken tuggar irriterande ihärdigt på sitt rosa tuggummi, som om hennes högsta önskan är att utveckla käkmuskler modell Buzz Lightyear. Jag förklarar med min mest auktoritära, och något hotfulla, stämma att jag hoppas att de har en förbandslåda tillhands eftersom deras handikappdörr minsann just högg lilltån av mig i närvaron av mina stackars skräckslagna barn. Tjejen (Paris Hiltons klon) skjuter en nonchalant pil med sin dimmiga blick rakt i ansiktet på mig, vänder sig om så att hennes nonchalanta hästsvans i princip piskar mig på kinden och går med svävande steg mot en låda längre bort. Ett paket hudfärgade plåster uppenbarar sig under näsan på mig samtidigt som Paris-klonen lyckas yttra; "oj då"! Varpå hon trycker fram nummer 01.
Jag byter plåster 6 gånger innan det slutat blöda genom och slänger tillbaka det tomma paketet på disken. Haltandes på insidan av foten (som jag åkte på lädret på skridskor) med lilltån spretandes norrut tar jag på mig Superhero-manteln och svävar på smärtans moln rakt in i livsmedelsparadiset. Hur det gick till vet jag inte, men aporna hjälpte mig scanna och ut kom vi så med två fulla matkassar och ett kvitto på 739 sek. Väl hemma upptäckte jag att aporna nog scannat lite hursomhelst eftersom en Prinsess-film, en Tom&Jerry-rulle samt Hello Kittygodis och Toy Storystudsbollar slunkit ned i kassarna. Bryr jag mig?
Idag har jag en bruten lilltå som är tre gånger större än tårna sidan om. Men den sitter kvar trots det djupa jacket och blodutgjutelsen. Jag själv känner mig som en hundradelsamputerad McGyver med bröst och minus hockeyfrilla....och det känns ganska bra trots allt. Det enda jag hoppas på nu är att sommarvädret återvänder så att jag kan använda öppna skor ett tag framöver eftersom stängda skor är uteslutet...En sak är säker; om jag aldrig kan gå i högklackat igen så vet jag ett livsmedelsparadis som ska få smaka på hondjävulens vrede!

Maki sushi

2011-07-26T00:12:00.000-07:00

Jag har för första gången någonsin tillverkat sushi! Det blev maki sushi med grönsaker, avokado och räkor bland annat. Smaken var där, absolut, men jag fattar inte varför sjögräset blev så jädrans segt!? Någon expert där ute som kan svara på det?

H*n som ser och hör ALLT...

2011-07-25T04:03:00.000-07:00

Ett gräl, modell överdimensionerat, utbryter på ovanvåningen. Bråket gäller, som förväntat, vem som har störst rätt att spela på datorn och hur länge man får spela...

-"Men nu får ni väl för ffaaaaeeeen ta och ger er!!!" (ooopss...felaktigt val av starkt ord)
-"OH! VAD har vi sagt om att svära mamma!?" (vrålar V fram, med tårar sprutande)
-"Ja, då ber jag väl för bövelen om ursäkt då!" (arg på mig själv OCH barnen)
-"Waaaeeehhhh....aaaaaarrrrrgggghhhh....höhöhhhhhhööööö" (det finns nu ingen ände på svadorna som flödar likt lava i helvetet ur båda pojkarnas foderluckor)

-"NÄ, nu får du GE dig unge! HELA kvarteret hör dig!"
-"Nää...inte ALLA! Inte Gud i alla fall!" (desperationen lyser i ögonen på barnet)
-"JO, är det NÅN som hör dig så är det GUD! GUD hör och ser ALLT!" (i samma stund som jag häver ur mig detta kommer jag att tänka på arvsynden...ska jag verkligen göra barnen medvetna om detta redan nu?)
-"Ah, han ser knappast ända till Egypten!"
-"Joho, du, det kan du tro att han gör!" (fast besluten att inte ge upp min stolthet)
-"Vaddå, hur stora ögon har Gud egentligen? De måste ju vara meterhöga!?" (snyftningarna upphör och ersätts av en tvekande nyfikenhet/rädsla i ögonen på barnet)
-"Ja vad vet jag? Jag vet bara att Gud ser och hör ALLT!" (idiot, släpp stoltheten...)
-"...Ja, men då tycker jag faktiskt att Gud är fruktansvärt LÄSKIG!"

Plötsligt sker något. De allierar sig.

-"Ludde, ska vi spela Candyland?"
-"Mmm...ok...det är nog bäst..."

Pojkarna plockar fram brädspelet och påbörjar lugnt och sansat spela...medvetna om allvaret i att Gud "hör och ser ALLT" med sina meterhöga ögon...Och jag? Jag sätter mig här och tänker att arvsynden och skuld/skam-biten förklarar vi en annan dag...

Dal, fas, period (whatever)...någonstans där är jag...

2011-07-13T09:40:00.000-07:00

Som rubriken lyder så tror jag att jag befinner mig i någon form dal, fas eller period...möjligtvis gränsland av något slag. Vad menar jag? Tja, det vet jag knappt själv skulle jag nog vilja påstå. Dal...ja Ni vet, det är liksom längre ned än en topp ju. Till och med ganska mycket längre ned faktiskt. Fas...känns som en definition av nivå i en process...fas 1, fas 2...och så vidare. Period...(förutom den månatliga perioden då)...period är väl resultatet man får om man plussar Dal med Fas...eller?
Just nu befinner jag mig i alla fall någonstans i resultatet av en dal och en fas. Vad innebär detta? Kortfattat så kan jag tänka mig att beskriva det som allmän håglöshet, vilket säkert beror på den förlamande trötthet jag brottas med...som i sin tur säkert beror på att jag ju är sjuk (på mer än ett sätt, ja). Håglösheten gör att jag nog kan kvala in i deppighetsligan och det blir en ond cirkel och en dålig match. När jag hamnar i "perioder" har jag också en tendens att drömma extremt mycket, extremt sjuka och bisarra drömmar som ibland visar sig innehålla ett visst mått av framtidsglimtar. De senaste veckorna har jag sovit skitdåligt helt enkelt, vaknat kallsvettig och med hjärtklappning, efter att ha jagats av zombieliknande varelser eller kört av väg 108:a med alla tre barn i bilen. Häromnatten hade jag en obehaglig upplevelse som orsakade att jag vaknade med gråten i halsen. Jag drömde att jag var ute och gick lite halvförvirrad i ett vattenbryn, det var mörkt men månens silvervita sken gjorde sitt bästa för att vägleda mig. Plötsligt tar vinden i och skummiga vågor piskar upp längs mina ben. Jag är på väg att dras ut i det svarta vattnet när jag känner någon ta tag om mig, som en omfamning. Jag känner på energin att det är en person som jag tänker på med värme och kärlek, men jag kan inte se ansiktet och vi talar inte så jag får aldrig veta vem det är egentligen. För ett ögonblick upplever jag total trygghet och lättnad, jag vet att det är en godhetens människa som håller om mig och vill hjälpa mig. Känslan förbyts dock i det ögonblick som jag inser att "godheten" själv stuckit en kniv i sidan på mig och strax därpå viker sig mina knän under mig. Jag faller på knä i den våta, sträva sanden och kan för mitt liv inte förstå motivet. Vad har jag gjort som får en annan människa att gå bakom min rygg, omfamna mig i trygghet och sedan köra kniven i mig? Där blir jag lämnad åt vågorna att sluka mig, utan att ens få ett ansikte, ett namn på den som svek mig.

Vad betyder allt detta? Antagligen är jag paranoid, eller också väldigt godtrogen? Eller psykist labil för tillfället haha...kanske dags att leta upp den där snygga, vita blusen med omlottknäppning på ryggen?
Det enda jag vet säkert är åtminstone att en period är en period, och den får man gå genom när man nu plussat dal och fas, så enkelt är det. Oftast går man starkare ur det hela. Saken är ju den att jag älskar mitt liv, jag känner mig själv och jag är tacksam över alla (ja, ALLA) de erfarenheter jag fått och kommer att få. Jag har en man som finns där i vått och torrt, trots att han rent logiskt sett borde flytt för länge sedan. Jag har tre fantastiskt fina (men störiga) barn som jag älskar och avgudar. Jag älskar min man. Jag tror att jag faktiskt älskar mig själv också. Så nu ska jag försöka ta tag i den här perioden, på med skyddsdräkten och vässa klorna och vända den till något positivt. De nattliga skräckupplevelserna ska jag strunta i att försöka tolka, tiden får utvisa om de betyder något alls. Jag kanske till och med ska välja att ignorera det faktum att mina drömmar ibland blir sanna.

Nej, mina kära vänner! Jag ska rycka upp mig! 5 kilo späck ska väck och jag ska snart börja skriva i min parallella blog också! PUNKT SLUT!

Det växer..!

2011-07-01T20:45:00.000-07:00

Pajasens lilla odling i pallkragarna växer nu så det knakar! Rädisor, morötter och physalis är i full gång och förhoppningsvis fortsätter det så!

Ultimat kombo

2011-06-25T21:28:00.000-07:00

Rött vin, olivolja direkt från Italia och en potatissallad gjord på färsk potatis, rädisor, äpplen, lök och grovmalen svartpeppar...Olivoljan har jag smaksatt med vitlök och olika sorters peppar genom att prega ned detta direkt i flaskan.

Idag har inte mycket hänt. Inte för min del i alla fall eftersom det stod i mitt horoskop att det skulle bli en lycksdrabbad dag. Därför skickade jag istället mannen till IKEA för att inhandla skåp medan jag häckade i soffan med Rouladski och min oerhört fängslande bok....aaahhh! När ska Sookie inse att hon borde låta Eric worka sin magic på henne! Give in, woman!!!
Nåja, nu får jag väl ägna mig åt laxen som ska inmundigas till potatissalladen...mmm...

Mitten på sommaren, mitten på året...

2011-06-25T05:52:00.000-07:00

Midsommar avklarad. Jag är inte typen som njuter av att dansa kring varken midsommarstången eller julgranen. Jag är typen som har svårt för "inrutade" traditioner. Jag gillar tradition, men inte när det blir ett måste och ett tvång...jag tycker det är hemskt och tråkigt när allt rasar bara för att det avviker från planerna eller traditionen. Jag har under alla år haft problem att foga mig när det gäller att fira exempelvis midsommar. Jag har aldrig varit mamman som gör kransar till barnen, eller mig själv för den delen. Någonstans i mitt inre känner jag att jag skulle vilja göra det, mest för att "ge" barnen något som anses vara traditionellt och fint att göra...men det blir liksom aldrig så. Igår tänkte jag mig att jag, för att glädja dem runt omkrin mig, skulle binda en krans till mig och en till Tyra. Jag köpte blåklint och vit krysanthemum, men blev det någon krans? Nej, givetvis slutade det med att jag i all hast och med hjärtat på högvarv slet av tre blommor och pregade i Tyras hästsvans...resten av blommorna hafsade jag ihop till en bukett och gav till värdparet dit vi skulle..! Nåja, när vi så anlände var det skönt att upptäcka att ingen där hade krans i håret heller, för första gången hihi!

Dagen/kvällen kändes väldigt lyckad (TACK!)...vi åt, vi drack, vi skrattade och vi hade intressanta diskussioner. Barnen lekte och alla var nöjda och glada!

Vi kom hem vid 10.30 i förmiddags och då sattes det igång med att bygga grinden på baksidan, ser fint ut! Har också satt om tomat-och physalisplantorna, de ser lite chockade ut, men jag hoppas att de återhämtar sig!?

Tror att jag håller på att bli förkyld...jag nyser, näsa rinner OCH är stopp och halsen svider. Vill bara sova...känns som söndag. Tyra nannar i soffan och pojkarna leker...ska kanske ta en tupplur jag också?

Historien upprepar sig...(vågar jag tro på det?)

2011-06-22T10:08:00.000-07:00

Vad är det som pågår? Jag har haft en fantastisk dag tillsammans med mina helt underbara barn och mina föräldrar. Mina föräldrar bjöd oss till Folkets Park, där vi har förlustat oss i timmar med karusellåkning, glass, kaffe, läsk och äventyrsgolf. Solen sken från en klarblå himmel och allt var faktiskt så bra som UNDERBART. Inget tjat, inget gnäll...ljuvligt! Tog några bilder, men tyvärr dog kameran efter typ 5 minuter...

Nu ska jag laga mat...klockan är upplysningsvis 19.12...men jag ursäktar mig med att i Italien (som jag gärna flyttar till) äter man vid den tiden...ööö...

Napoleon konstaterar...

2011-06-21T10:35:00.000-07:00

(ja, bästa smeknamnet på min äldste son är; napoleon...)

Jag och Napoleon befinner oss i bilen, på väg till tandläkaren (för hans del). En diskussion uppstår (såklart...). Den här gången handlar det om barn och uppfostran på ett ungefär...och efter en stund har vi kommit till en punkt då jag försöker dra en massa paralleller om varför man inte ska göra si eller så osv...och att barn inte alltid vill lyssna på sin föräldrar, men att det bästa vore OM de gjorde det...

"Mmm....ja, mamma, jag vet ju att vi är svårdresserade barn..."

"öööö? Va!? öö hahaha...." (mer lyckas jag inte åstadkomma efter hans kommentar)

"Och mamma, jag förstår ju om det gör dig frustrerad...att vi liksom inte går att dressera så bra"

Vad kontrar man liksom med här!? Efter napoleons ordval är nog det mesta sagt...

Idag har det varit (håll i Er nu!) en BRA dag..!

2011-06-21T09:56:00.000-07:00

Ja, som rubriken lyder; det har varit en bra dag! Ok, om jag bryter ned den i sina minsta beståndsdelar så kan jag säkert komma på ett och annat som mattar glansen som omgett dagen. Ett exempel kan vara sommarsimskolan på friluftsbadet i vår lilla håla. De dagar man är ledig får man själv se till att få sitt barn dit OCH i vattnet. Sådana dagar inser man verkligen vilka fantastiska människor som arbetar på fritids...HUR i helsike orkar de med våra barn dagligen? Att vistas på badet mellan kl 13-14.15 med mina barn är ju ren och skär plåga. MEN om jag ska uppbringa något positivt med det faktum att jag idag sprungit som en idiot och jagat min 3-åring mellan två livsfarliga (för icke simkunniga åtminstone) bassänger, medan jag försökt kasta ögon på den avkomma som befinner sig i vattnet, plaskandes för glatta livet... så bör det ändå vara att jag gjorde det med kläder på i alla fall. Tänk OM jag i ett svagt ögonblick fått för mig att inviga min nya baddräkt? Inför hela fritids personalstyrka, simlärare och övriga föräldrar skulle jag hjula runt i min zebra-randiga baddräkt med tentaklerna viftandes efter fläskrouladen...rullgardinerna (läs brösten 10 år post partum) skulle ju automatiskt ha rullat ur sina fästanordningar och orsakat en olycka...draperiet (även detta 10 år post partum) skulle ha böljat friskt, misstänkt likt den av barnens lek upprörda vattenytan i bassängen. Jag förutsätter också att alla närvarande febrilt skulle leta efter sina solglasögon för att undvika skador på näthinnan till följd av min bleka, blottade lekamen. Troligtvis skulle en händelse av detta slag också göra mig smärtsamt medveten om att ränderna på baddräkten inte alls har den kamouflerande effekt som jag hoppats på när jag bestämde mig för att investera i den.

Lyckligtvis var jag idag iförd kläder som höll både rullgardiner och draperi på plats, och alla närvarande slapp att leta efter sina solglasögon. Trots att jag hotade Pajasen med att han aldrig mer i hela sitt liv kommer att få vara i närheten av strand, bassäng eller äventyrsbad om han INTE hoppade i vattnet idag (han vek sig inte en tum) så blev dagen efterhand bara bättre och bättre. Napoleon (äldste avkomman) visade sig ha gjort riktigt bra framsteg och led ingen större nöd när en jämnårig helt utan förvarning och med våld knuffade honom i den djupaste bassängen. Napoleon tog sig upp till ytan och simmade iväg trots kallsup och chock, med ett leende på de cyanotiska läpparna. Det gjorde mig mycket stolt och glad! Kanske var det hans tydliga framsteg som räddade dagen? Jag fick så för mig att vi efter simskolan skulle ta en tur till det lokala caféet...något som sällan slutar lyckligt. Men IDAG, jag säger Er; IDAG, gick allt över förväntan! Barnen beställde i lugn och ro, och jag vågade mig dessutom på en kycklingsallad (något som jag aldrig annars gör i deras sällskap eftersom jag aldrig hinner äta upp innan de har vält ett bord eller rivit delar av inredningen) och jag åt upp HELA medan barnen lekte någon form av gissningslek som handlade om djur. Pajasen kan ju sällan sitta still och hade sina små episoder av soffklättring, men höll sig ändå bra i skinnet måste jag säga.

Väl hemma byggdes det med Lego och spelades musik på Spotify på hög nivå, inga sura miner här inte! Dessutom fann jag till min stora glädje ett paket i brevlådan, äntligen har böckerna kommit som jag beställde häromveckan! Äntligen kan jag försjunka in i den sjuka världen av vampyrer, varulvar och andra skrällen igen! Pajasen blev genuint lycklig över sin nya Harry Potter-bok och behöver jag nämna hur lyrisk Napoleon blev över sin bok om historia? Mr Rex bok, Edgar Allan Poe's samlade verk, skulle behöva en egen bokhylla...den är ju ENORM!

Nej, nu får det väl bli en flabb Java och första sidan i MIN nya bok; Dead and Gone (Charlaine Harris).

Stolthet, samvete och ångest

2011-06-17T00:13:00.000-07:00

Det är inte lätt att vara förälder. När Du får ett barn kommer det inte ensamt, med barnet föds också det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet tar nästan mer tid än barnet självt och ger ofta upphov till ångest och ambivalens. Personligen trodde jag att föräldrarskapet skulle vara som lättast just nu, när pojkarna snart är 10 och 8 år gamla och dottern är 3 år. Det har visat sig att jag har fel. När jag tänker tillbaka på hur det var när jag fick första barnet känns det så avlägset, jag minns att jag hade tålamod, energi och tänkte att det var lätt som en plätt att vara mamma (trots hans kolik och alla vakna nätter). När jag fick andra barnet fanns fortfarande tålamodet där, även om det visade sig att han som person prövade detta betydligt mer än den äldste. Nu, när jag har tre barn, måste jag slå upp i svenska akademins ordlista vad TÅLAMOD betyder. Det finns inte längre i mitt vokabulär. Det är inte barnens fel, jag anklagar dem inte. Det är samlade händelser och utmaningar som helt enkelt fått bägaren att rinna över, och som om inte det vore nog så tycks den ständigt fyllas på...och jag har inte kraft att torka upp det som rinner utanför.
Jag är stolt. Jag vet att min stolthet står i vägen för mig själv väldigt ofta. När mina barn beter sig på ett visst sätt kan jag ibland (eller oftast) ta det som ett personligt nederlag, känner mig misslyckad. Hur jag är påverkar dem, så någonstans gör jag väl fel? Å andra sidan vet jag att det finns delar i det här som jag inte kan påverka särskilt mycket. Jag måste antagligen lära mig att acceptera att jag inte vet hur man hanterar allt, trots att jag intalar mig själv att min modersinstinkt ska servera mig bruksanvisningen till hur barnen fungerar. Men kapitlet "Tourettes, adhd och andra diagnoser" verkar saknas, eller åtminstone vara väldigt bristfälligt. Ve och fasa, men det är kanske så att jag måste rådfråga någon!? Kanske det finns någon som kan ge mig en kopia av de saknade sidorna i bruksanvisningen? Där kommer ytterligare ett problem; att inte JAG själv kan räkna ut vad det skulle stå i kapitlet. Allt det där dravlet man alltid hört om att man känner sitt barn bäst själv ställs faktiskt på sin kant för mig just nu (även om jag vet att det nog är så i grund och botten). Är det inte barnet som känner SIG SJÄLV bäst?
Jag är 30 år. De senaste 10 åren har handlat om graviditet, barnafödande och uppfostran. Har man rätt att bli "skoltrött"? OM man nu blir det, så kan man väl inte visa det? Är inte tanken att man ska klistra på ett leende och ge järnet i vått och torrt? Jag har valt det här själv, jag ångrar INGET! Det är nog det som är problemet, jag tycker inte att jag har rätt att klaga och gnälla eftersom jag utan större problem har givits tre fantastiska liv att ansvara för, de är hyffsat friska och de LEVER. Det är bara det att jag tycker att jag gör ett dåligt jobb. Är det så? Eller är det bara att jag erkänner att det känns så? Jag inser att jag nog måste bryta ner min stolthet till en rimlig nivå och inse att jag är inte bara mamma, fru, yrkesarbetande...jag är faktiskt människa också.

Nya böcker beställda!

2011-06-06T15:52:00.000-07:00

Aaaaahhh vad jag älskar att köpa böcker!!! Som de flesta vet så är jag ju halvt besatt av TrueBlood-böckerna för tillfället och fasar för dagen då jag läst ut den sista. Tror att jag har två kvar att läsa efter den jag läser nu. Har ju tyvärr fått nys om en annan bokserie om nån ondskefull ängel (ja, Du läste rätt) som är på jakt efter en stackars oskyldig flicka a la Bella i Twilight typ...måste ju läsas detta också. Fjortislarmet går!!!

Men ikväll beställde jag i alla fall "Dead and Gone" av Charlaine Harris (TrueBlood-bok). Dessutom beställde jag Edgar Allan Poes samlade verk, Harry Potter och hemligheternas kammare (till Ludde) samt en bok om historia som sträcker sig från de gamla grekerna fram tills nu ungefär (till Victor). Så nu har familjen lite läsning att se fram emot (rouladen fick inget stackarn...)!

Nu borde jag lägga mig. Får besök i morgonförmiddag och köket ser ut som ett inferno av muffinsformar, grillolja och svenska flaggor...(idag var första nationaldagen i min historia somjag faktiskt försökte anamma det svenska i mitt blod...är ju lite utspädd med diverse nationaliteter för övrigt). Ansträngde mig och gjorde bakelser med svenska flaggor i, och barnens lektält fick en flagga monterat på toppen. Ingen av dem kan nationalsången.

Unga snillen spekulerar

2011-06-06T14:11:00.000-07:00

Fläskroualden kom till mig med en fråga...som blev en diskussion...som ledde till skratt...

"Mamma?"

"Ja, vad är det Tyra?" (kan ju inte kalla henne fläskrouladen inför henne...ööö...)

"Har vi batterier?"

"Va? Batterier till vad?"

"Har VI batterier, mamma?"

"Njae, det tror jag inte...vad ska du ha dem till? Du har ingen leksak som ska bytas batterier på..."

"Nej mamma, har VI batterier?"
" Men vad MENAR du Tyra?"

"Har DU och JAG batterier? I kroppen, mamma!?"

(ett liljeholmens ploppar upp i mitt inre...)

"Öö haha, näää Tyra, det har vi inte!" (såvida ungen inte hittat och svalt ett av brorsans hörapparatbatterier...)

"Men vi fungerar ju!"

"Hahha, ja det gör vi ju förvisso, men det är inte batterier..."

"Jooo, mamma det är det!"

"Nej, gumman, vi har en HJÄRNA...det är ungefär som ett batteri kan man säga..."

"Mhmmm...kan det ta slut? Kan man ladda?"

(vid det här laget är jag jätteskrattnödig)

"Ja när vi sover laddar vi hjärnan...och när vi äter...typ"

"Ok, mamma!"

"Och eftersom hjärnan är så viktig och får oss arr fungera så måste man använda hjälm när man cyklar förstår du...för hjärnan går inte att byta ut som vanliga batterier."

"Kan man köpa ny mamma?"

"Eh, nej...och just därför måste du vara rädd om den!"

"Mmm...ok mamma!"

(några dagar senare fortsätter diskussionen...)

"Mammaaa?"

"Ja?"

"VARFÖR har vi nu hjärna?"

"Jo, den får oss ju att fungera...vi kan TÄNKA med den...den styr vår kropp och så..."

"Mamma...har min fröken en hjärna?"

(jag kreverar)

Prinsessan som drog ut i strid

2011-06-04T12:06:00.001-07:00

Tiden var inne. Hon hade med stor sannolikhet väntat på stunden som nu kommit. Hämnd. Segerns sötma. Vapnet som så länge väntat på att få fyllas med ammunition vilade tungt och behagligt i hennes hand. Trots sin ringa ålder och vapnets överdimensionering i förhållande till hennes egen kropp mötte hon inga hinder i hanteringen. Hon visste precis vad som måste göras. "Håll dina vänner nära dig, men dina fiender närmre" ekade i hennes huvud när hon öppnade portarna och kastade sig rakt in i stridens hetta...

Texten ovan rullade i mitt huvud när jag under den sena eftermiddagen betraktade min dotter, min egen Alice i underlandet (redo att möta Jabberwockey på berget), när hon med stor beslutsamhet öppnade grinden på baksidan och sprang ut till fyra stora killar med sin vattenpistol. Hon sparade inte på krutet kan jag väl säga för att uttrycka mig milt! På något vis var det underbart att se. Hon var som en i gänget, grabbarna lät henne utan problem hållas och gav igen också utan att hon vek en tum. Ett par timmar senare ropade jag in tre dyngsura ungar i trädgården. Det var faktiskt med glädje (för en gångs skull) som jag hängde upp x antal droppande plagg på tork! Det är något tillfredställande för en förälder att se sina barn vara BARN, totalt fria och ohämmade...långt från tv och datorer...Barnens vattenkrig gav mig någon slags aha-upplevelse eller något i den stilen. Kan inte förklara det riktigt, men det slog mig väl att vi vuxna (i alla fall jag) ser "problem" i barnens ohämmade lek. Jobbigt att de smutsar ned si, då måste man tvätta. Jobbigt när de blir blöta, kläderna måste hängas upp. Jobbigt med stökiga rum, då måste man tjata om att det ska städas. Men för bövelen, spelar det någon roll i slutänden så länge barnen har fått vara lyckliga? Är barnen lyckliga, så är jag lycklig. Och är det egentligen inte helt fantastiskt om lite vatten en försommarkväll kan skapa den känslan hos de små liven? Är det inte en större glädje för mig att barnen kan glädjas åt det "lilla" än när de ställer krav på de senaste materiella tingen, även om det innebär lite merjobb? Det ÄR roligare att hänga kläder på tork än lyssna på tjat om nya dataspel eller Lego-byggsatser...

För övrigt så har barnen idag varit på leksaksmuseum med sina modiga (eller överoptimistiska och vilseledda) morföräldrar. Tydligen uppförde de sig exemplariskt, vilket gör mig STOLT!

Kvällen har spenderats med mys i form av "soffhäng" och popcorn...och Tom & Jerry på dvd.Nu sover 2/3 av avkommorna och det är dags att bädda. Har lovat att de ska få sova i våran säng eftersom papi är på fest! Jag vill också passa på att skryta om att jag snart har målat färdigt utemöblemanget (bild kommer för den intresserade) och på långt håll ser det riktigt fräscht ut faktiskt!
DESSUTOM fann jag en otroligt FIN överraskning utanför min dörr när jag kom hem från jobb, och det kommer pryda min trädgård så fint, så fint! TACK till min vän!

Borde vs Måste

2011-05-27T00:18:00.000-07:00

1-0 till MÅSTE. I andra halvlek har MÅSTE gått upp i ledningen och ser nu ut att ha ett rejält övertag. Dock ligger SKITSAMMA och lurar i bakgrunden. Ser ut att bli ett spännande upplopp det här. MÅSTE behöver nu bara se till att hålla sig kvar i täten ett tag till så att både tvätt och disk undanröjs en gång för alla...

Som Ni förstår hör jag i mitt inre just nu en kommentator som desperat försöker peppa mig att ge mig in i matchen "HEMFRID" (innefattar delmoment som tvätt, disk, städ). Mina odds ser ganska kassa ut eftersom jag totalt saknar motivation. BORDE kommer snart att utklassas av MÅSTE, vilket jag inte alls gillar. När ett BORDE blir ett MÅSTE känns allt genast svårare. Så länge BORDE leder känns det på något vis som att man har ett val. Man gör liksom något som man vet att man borde, men man kan också avstå tillfälligt eftersom situationen inte är riktigt akut. Problemet är dock att om man låter BORDE vara för länge så kommer utan tvekan MÅSTE få ett övertag i slutänden...och MÅSTE har ÅNGEST och STRESS i släptåg. Kontentan av det hela är alltså; ta tag i BORDE innan det blir ett MÅSTE!

Idag ska jag fokusera på MÅSTE. Idag MÅSTE jag; stryka och vika hela Mount Everest, diska Kinesiska muren (som börjar likna Sysav), skura porslinstronen så att den är värdig mitt kungliga arsle, dammsuga så att jag undviker panerade strumpor ett par dagar åtminstone.

Jag tänker inte gå in på BORDE överhuvudtaget eftersom MÅSTE redan upptar all min energi. Fläskrouladen blir inte mycket till hjälp eftersom hon verkar tillbringa morgonen med att kräka slem.

Hmmm...känns som min filosofi...

Mr Tourette

2011-05-27T00:09:00.000-07:00

Den här boken ska beställas!

Det växer...

2011-05-26T21:09:00.000-07:00

Luddes tomatplantor växer så att det knakar. Physalisplantorna är också på G, men känns som att det blev alldeles för många...får sätta ut dem i pallkragarna när de blir lite stadigare. Varför är det så tillfredställande att se det växa? Från det lilla, lilla fröet till något som kan bära frukt.

Mmmm...

2011-05-25T17:17:00.000-07:00

Min Rex kom hem sent i går kväll, efterlängtad av hela cirkusen förstås. Rex vet alltid vad skäggiga damen vill ha och hade införskaffat en ny, väldoftande gåva! Känns varm, glamorös och kvinnlig. Kanske hoppas Rex att det ska smitta av sig på bäraren...

Inte bara disken som är blöt

2011-05-24T22:49:00.000-07:00

Hur störande är det på en skala att durkslaget ligger så illa i vasken att en fontän av varmvatten blöter ned golvet, skåpen och MIG? Och hur koko är det på en skala att jag tar mig tid att ta fram mobilen och blogga om incidenten!? Jag förstår ju att ni har anteckningsblocken framme...Och om något stackars modeoffer där ute vill veta dagens outfit, så består den av en HM-tröja och ett par oidentifierbara jeans. Glamoröst. Fan, måste nog byta kläder...värmer gott i början men börjar kännas kallt nu...

Livet

2011-05-24T00:24:00.000-07:00

Vad ÄR livet? Är det en gåva given våra föräldrar, från "högre ort"? Är det ett naturvetenskapligt mästerverk eller en ren gåta? Är det en förbannelse? Livet kanske är en rad händelser i ett större sammanhang? Kanske är livet själens resa mot fullkomlighet och upptagandet i något större och evigt? Dör vi när "livet" tar slut? När är min själ fulländad och redo?

Jag tror att livet kan vara allt det där som jag nyss skrev. Det enda jag med säkerhet vet är att livet är en skola, vi ska lära oss genom det som händer oss. Ibland kan man undra varför en del saker sker, men jag är fullständigt övertygad om att allt har en mening. Det finns en mening med allt jag har varit med om, stora och små händelser...perioder i mitt liv. Allt mynnar ut i själen och förbereder den. Ibland blir jag nyfiken på hur mycket min själ har samlat på sig genom tiderna, och hur mycket finns det kvar att lära?

För snart tio år sedan föddes V med sitt lilla "ofärdiga" öra, det finns en mening med det. För snart åtta år sedan föddes L med sitt speciella sätt. Nu vet vi varför han alltid varit så speciell. Det finns en mening även med detta. För tre år sedan föddes T...vad kommer hon att lära oss?

En sak är dock väldigt tydlig och klar för mig; de har lärt min själ villkorslös kärlek.

Påståenden som får följdfrågor

2011-05-19T08:43:00.000-07:00

-"Ludde, sluta nu för bövelen att visa snoppen här på parkeringen!"
-"Hheheheheheheh"
-"Men ärligt lägg av nu!!"
-"Varför? Den behöver luft!"
-"Nej nu får det banne mig vara NOG! I med den i byxorna igen! Det kan vara farligt!"(och därmed har jag själv inbjudit till den jobbiga följdfrågan som blir svår att formulera ett vettigt svart till utan att skrämma skiten ur ungen)

-"Men vaddå, mamma? Vad kan hända? Den kan väl inte DÖ av frisk luft??"

(svar uteblir.)

Love it!

2011-05-19T06:59:00.000-07:00

Napoleon Dynamite...dök upp i mitt huvud så där helt oväntat. Såg det genialiska mästerverket hemma hos min syster för första gången för några år sedan, kände för första gången att jag inte är ensam. Det FINNS alltså fler som observerar, tänker och filosoferar som jag...

Jag blev uppringd av Rouladskis dagisfröken som meddelade att 39 graders feber hade aktualiserats. Kul. Fick under stor stress avsluta mina arbetsuppgifter och bege mig dit. Reflekterade senast i morse över att två veckor snart passerat utan en enda VAB-dag. Tji fick jag! Nåväl, halvdeprimerad över det hastigt påflugna sjukdomstillståndet sitter jag nu här och har ätit 26 st geléhallon (tog upp dem i smyg ur fickan, precis som Napoleon skulle ha gjort) och varvat dem lite sporadiskt med salta björnar...bra kombo. Nu; ångest över att jag medvetet försenar resultaten av Jillian Michaels försök att shredda mig.

I periferin...

2011-05-18T05:57:00.000-07:00

...kan den uppmärksamme se att jag ändrat vad jag läser just nu. Är nu inne på nästa bok (From dead to worse) i Sookie Stackhouse serien...som jag ju har en tendens att tala mig varm om. Kan bara inte sluta läsa dem, även om jag gör uppehåll på grund av LIVET då och då. Snälla, snälla Ni (småbarnsmammor med behov av verklighetsflykt i synnerhet) ge dem en chans! Kan närmast beskriva dem som lite "poppigare" Harlequin-romaner, haha. Troligtvis inga skönlitterära mästerverk men, ack, så underhållande!

Min stora favorit av de böcker jag hittills läst är bok nr 4 i ordningen. Ser verkligen fram emot säsong fyra av HBOs serie TrueBlood (baserad på böckerna), hoppas den lever upp till boken! Boken "All together dead" som jag nyss avslutat var också den en höjdare...antagligen mest för att Bill Comptons plats i Sookies tillvaro ersattes av en betydligt mer intressant karaktär...ska verkligen bli spännande att se hur man lyckas med detta i säsong 4....LÄNGTAR!

Folk runt omkring mig har nog börjat tröttna på mitt aldrig sinande intresse för allt som är övernaturligt, övermänskligt, overkligt och så vidare...men jag kommer ALDRIG överge mitt intresse. Nu när det är uppehåll med TrueBlood på Svt får man ju abstinens, och blotta tanken på att de snart ska börja sända säsong 3 (vad jag förstått) som jag ju redan sett, gör mig gråtfärdig. I ren desperation har jag vid ett antal tillfällen kollat med ett halvt öga på några Vampire Diaries-avsnitt som jag inte sett tidigare. Men herregud, som jag stöööör mig! det är ju som att titta på Glamour fast med en supernatural twist...helt idiotiskt med andra ord. Precis som i Glamour eller Days of Ours Lives upprepas en del ord och fraser, till och med händelser, hela tiden! Retar gallfeber på mig. Och vampyren Stefan börjar driva mig till vansinne med sin ständigt guldglimrande gloria över den något för höga frisyren. För att inte tala om fromma Elenas ständiga uppkrypande i soffan med en kopp thé och de mystiska dagböckerna...nej, jag får lindra min abstinens på annat vis hädanefter...

Just idag är jag fortfarande cirkusprinsessa med glitter-bh, böljande frisyr och har världens snyggaste ridbrallor när jag tränar mina Frieserhästar...

Stefan, Elena och Damon...

Water for Elephants

2011-05-18T00:12:00.000-07:00

Stack till bion igår med syster, Alex och Hanna och såg filmen Water for elephants (Reese Witherspoon, Robert Pattinson m fl). Storyn är bra, baserad på en bok av en författerska som heter Sarah Gruen (?) vad jag förstår. Jacob Jankowski (Robert Pattinson) är en ung veterinärstudent som just ska ta sin examen när en tragedi inträffar, vilket gör att examen uteblir och han får lämna sitt föräldrahem. Mitt i natten hoppar han ombord på ett tåg och det är här som äventyret börjar. Morgonen därpå inser han att det är en kringresande cirkus han hamnat på (passande eftersom han nästan är veterinär) och förälskar sig givetvis i cirkusdirektörens hustru, den vackra Marlena. Tänker inte berätta mer än så, Ni får se filmen själv helt enkelt!

Det som jag gillar mest med filmen är miljöerna, kostymerna och djuren. Storyn i sig är ju givetvis också bra, men troligtvis kommer den mer till sin rätt i boken än i filmatiseringen. Men som sagt, när det kommer till film finns det inget bättre är KOSTYM i min lilla värld. Vill ha "Marlenas" ridbyxor, hennes glittriga artistkläder....jag vill vara CIRKUSPRINSESSA!

Kan rekommendera filmen av ovanstående anledningar, och djuren är bara för underbara...särskilt lejonet Rex, hästen Silver Star och inte minst elefanten Rosie.

En sak ska Ni veta...

2011-05-14T23:07:00.000-07:00

...igår var SISTA gången jag plågade mig genom Eurovision! Är så urbota trött på detta förbaskade arrangemang som enbart går ut på att rösta på låtar man egentligen säkert inte gillar men som ligger nära ens eget hus. Detta gäller i princip ALLA deltagande länder. Kräker man eller? JAG gör då det! Och det beror inte på att jag vill att Sverige ska vinna, NEJ! Jag vill att en bra låt med substans ska vinna!
Förresten, någon mer än jag som känner att den gamla gruppen Blue är aningen självkära? haha...

Ok, i övrigt har det varit en trevlig helg so far. Igår fyllde min söta mormor 82 år! Vi firade henne med en härlig födelsedagsfrukost och marängtårta med hallongrädde på morgonkvisten! På kvällen skulle hon gå på restaurang med mina föräldrar, min farfar samt min moster och morbror så den chica moccajackan hon fick av oss kom väl till pass! Igår var faktiskt också min morfars födelsedag, men han var med oss på bild och i våra hjärtan eftersom han lämnade jordelivet för några år sedan nu. Älskade morfar.

Efter mormors frukostkalas var vi mer eller mindre tvungna att besöka den ambulerande dödsfällan (tivolit) i byn eftersom det i helgen är marknad, och min käre far beslöt sig för att sponsra sina odrägliga barnbarn med några åkturer.

Som om det inte var nog med att barnen fick sitt lystmäte på tivolit så har vi även fått Vs nya cykel levererad. Måtte ungen för bövelen vara rädd om den så att jag slipper sätta honom i stupstocken...

Igår kväll blev vi bortbjudna på grill och vin/öl/whiskey osv...mycket gott och mycket trevligt...ja, fram till kl 23.00 ca, då Fläskrouladen bestämde sig för att bli akut trött och akut skrikig. Vi åkte hem.

Sitter just nu och tittar ut genom köksfönstret och ser mina fantastiska utemöbler som jag påbörjat att måla. Gjorde ju bordet häromdagen och blaskade på en massa färg på bänken i går, bara för att se himlen öppna sig ungefär 45 minuter senare. Tror någon att jag fick panik hemma hos våra gäster när jag insåg att min nya, fräscha bänk skulle rinna ner i gräset? MEN, gott folk, när vi kom hem i natt hade regnet lagt sig i pärlor över hela den målade ytan och bänken var hur fin som helst!? Tänkte måla stolarna i dag, men ser nu att det regnar igen. Typiskt. Pallkragarna som jag ska måla får väl också vänta. Irriterande? Ja.

Nej, nu ska jag göra frukost, kaffet är strax färdigt. Har två nya fina zinkhus som ska placeras någonstans också. Blir väl att göra en jäkla omrotation på allt krimskrams jag har här hemma så att de får plats...

Mini-rapportering

2011-05-10T13:24:00.000-07:00

Alles gut...ja. Har spenderat dagen på "framsidan", dvs solsidan. Har gjort något som de flesta i min omgivning dissar, dvs solat spritt språngande nacken in front of hela the neighbourhood. Fattar inte varför alla är sådana haters...sprider hat och kastar glåpord omkring sig bara för att de råkar köra förbi eller bo granne med en blekfet blobb med ett överflöd av volanger och vingar. Borde man inte uppskatta mig som en del i vårt skånska, böljande landskap? Ok, man kanske kan missta mig för att vara en stenbumling mitt på en åker, eller en uttorkad halvö i en liten sjö...(idag var det dock någon vänlig själ som hade hjärta nog att ringa naturvårdsverket och rapporterat att de siktat en strandad val på Byggmästaregatan)...Men herregud, man kan väl få dela med sig av sin härlighet någon gång!?

(ok, egentligen har jag målat trädgårdsmöbler nästan hela dagen, men skrev ovanstående text för att få uppmärksamhet)

Ur rouladens foderlucka (Ur Tyras mun)

2011-05-08T11:17:00.000-07:00

Rouladski betraktar sin mormor ur grodperspektiv. Mormor känner sig iakttagen och frågar efter en stund sitt lilla barnbarn om det är något särskilt, varpå barnbarnet svarar;

-"Nej..är inget mommoorr"
-"Ok..." svarar mormor.

Efter ytterligare en stunds ihärdigt betraktande kan rouladen bara inte hålla tyst...
-"Mommooorr...."
-"Ja, vad är det Tyra?"
-"Du är tant...du har mååånga magar!"

Vid ett annat tillfälle sitter detta fantastiska lilla barn i sin farmors knä och frågar plötsligt vad det är för fel på hennes hals...
-"Vad har du där, fammorr?"
-"Vad, var då?" svarar farmor.
-"Där på halsen" pekar Tyra
-"Jaså, det är så det blir med skinnet när man blir äldre.." svarar farmor.

Efter en stunds tystnad (och troligtvis en hel del eftertanke) hoppar nästa groda, inte helt förvånande, ur rouladens mun;
-"Jag vill inte bli gammal farmor...vill inte ha sån hals..."

Vad ska man säga? 3 år och åldersnoja...

I väntan på Arvid

2011-05-05T17:38:00.000-07:00

Sitter o solen, blåser lite för mycket för min smak. Läser Metro bostad och kastar ett öga på rouladen då och då, som ägnar sig åt att sura på en grannpojke som vill leka. Väntar på Arvid (läs; en kopp classic) som den här gången kommer från Kenya. Ska bli ett intressant möte.

Var på ett köpcenter tidigare, med rouladski, och köpte mig ett par Ray Ban-liknande solbrillor (ni vet 80-tals klassikern) och ser inte klok ut i dem. Men de är ju coola så skit samma att mina ögonbryn ser bekymrade ut och pannan blir ännu högre.

Körde dag 13 igår kväll. Fläsket brinner vill jag lova...det nästan osar bränt. Idag ska jag hinna nr 14. Med maten har jag väl lyckats..öö...sådär...åt yoghurt av den feta sorten med cheerios i (!) och ett knäckebröd med en ostskiva. På köpcentrat tog jag två tuggor av en röd korv och en bit av dess sunkiga bröd. Sedan snyltade jag tre skedar mjukglass av min dotter. Sorglig meny. Väl hemma kastade jag i mig naturgodis och rättfärdigar det hela med att 'godis' föregås av 'natur'...

VARFÖR bytte jag älskare?...och andra irritationsmoment...

2011-05-05T14:06:00.000-07:00

Min nye lover (Mr Compaq) har visat sig vara helt totalt jäkla värdelös. Slö, seg och håglös. Skulle dessutom gissa på någon form av demens. Åh, som jag saknar HP...höll tappert ut in i det sista...Mr Compaq däremot gav för fasen upp efter ett par dagar känns det som...

Ok, nu ska Ni få veta något som stör mig så in i bomben att jag personligen och skoningslöst skulle kunna utföra hämndaktion Å DET GRÖVSTA! Jag vet att folk av idag verkar lida av allmän stress, tristess och Gud vet vad...MEN jag kan verkligen inte förstå varför man tvunget ska gå lös på barnens utemiljö på dagis nattetid!? VARFÖR kan barnen inte få ha sina saker i fred? Eller, för all del, ta en tur på rutschkanan eller rulla nedför gräskullen i 190...men sabba för bövelen inte sakerna! Om man är förälder och har dagisbarn så vet man att det någon gång per termin förekommer så kallade "fixardagar". Dessa dagar innebär att föräldrar tillsammans med barnen städar och donar med framför allt utemiljön så att barnen kan få ha det så bra och roligt som möjligt när de vistas på dagis. Sist det var fixardag på Fläskrouladens dagis (jag var inte med...ööö) så fixade man en rolig, slingrig bana av plaströr, där barnen kan roa sig med att mata in bollar som sedan rullar hela vägen ut på marken. Dessutom monterade man två gamla bilrattar på ett plank och målade parkeringsfickor på marken. Hur länge gissar Ni att detta fick vara ifred?
Barn som är i åldrarna 1-4 år är alltså bättre på att respektera och ta hand om sina saker än de fattsvaga typer som går till dagis kvällstid och roar sig med att förstöra. Skandal. I ärlighetens namn har jag svårt att finna ord för detta, jag är så besviken å barnens vägnar, de var så glada åt sina nya saker. Det är inga dyra saker, men så otroligt uppskattat ändå.

Ni (vem Ni än är) som sabbar för barnen ska ta och passa Er noga för en vacker kväll möter Ni kanske MIG på dagis. Om Ni nu tvunget vill leka på dagis; hur vore det om Ni byggde ett sandslott nästa gång istället för att blanda krossat glas i gruset? Om Ni är så uttråkade så finns det massvis med saker Ni skulle kunna göra på dagis för att hjälpa barnen istället för att sabba för dem. Tänk på att de barnen som Ni inte visar respekt och föregår med exempel för idag kan bli de ungdomar som repar lacken på Era bilar i framtiden. Vi har alla ett ansvar.

Och så en annan sak! Något liiite mer åt det positiva hållet! Jag kör en ny grej. En grej som har fått fläsket i rullning, eller dallring...eller vad man nu ska kalla det...det har fått volangerna att dillra och änglavingarna att fladdra. (översättning; fettvalkarna samt gäddhänget är in movement).
Gott folk, jag har aldrig tidigare upplevt sådant plågeri. Det är Grymheten på en dvd. Vad är det jag talar om? Följande; Jillian Michaels 30 day shred. Behöver jag säga mer?
Programmet innehåller 3 nivåer, där var och en ska utföras i 10 dagar...det blir alltså totalt 30 dagar i följd (för Er som körde i matte). Varje nivå pågår i ungefär 20 minuter. Det är INTENSIVT. Fördelen är att man hinner liksom inte mentalt tröttna, allt går så fort och är väldigt varierat. Fysiskt blir man S L U T. Jag tror att jag har haft konstant träningsvärk i 12 dagar nu. Det bästa av allt; jag märker resultat! Efter 5 dagar märktes stor skillnad i uthållighet och styrka, jag kan även SE ett visst resultat. Vågen pekar dock tyvärr uppåt stadigt, men skit samma vad den säger om det känns bra för övrigt...

Tyvärr tog jag inte mina mått förrän dag 11...men på 19 dagar ytterligare borde man ju kunna se skillnad...så efter jag kört samtliga nivåer ska jag mäta igen och se om det varit så givande som det känns. Jag borde också börja ta tag i kosten på allvar igen...eftersom jag är en enda stor hormonell tickande bomb så är det svårt att kontrollera mig just nu...

Kreativa barn

2011-05-03T07:12:00.000-07:00

Jag älskar barns ohämmade kreativitet. Det finns inga gränser, inga regler...de bara följer sina ingivelser och GÖR. Det är underbart. Min avkomma nr 1 har alltid varit, är fortfarande och kommer troligtvis förbli den med mest uttalad kreativitet i syskonskaran. (för rättvisans skull bör jag förstås nämna att även de andra två har sin typ av förmågor och kreativitet).
Sedan tidig ålder har V älskat att rita, fabulera och bygga med klossar och senare Lego. Sedan han lärde sig läsa har han mer eller mindre befunnit sig i fablernas värld och skriver även egna berättelser då och då. Vart vill jag komma? Jo, jag undrar; NÄR ska man oroa sig för att barnet är alldeles FÖR kreativ? Dagen då man upptäcker att tittskåpet han knåpat på resulterade i en så kallad "avlivningskammare" (innehållande alla obligatoriska tortyrredskap, ett kors, en giljotin samt en tunna med huvuden) kanske?

Pajasen å sin sida nöjer sig med att sätta fröer och övervattna dem i tron att det 5 minuter senare står en 2 m hög solros i köksfönstret. Han skulle aldrig ha tålamodet att bygga en miniatyr av en tortyrkammare. Fläskrouladen är mest upptagen med att undergräva alla andras försök till aktivitet.

Hej!

2011-05-02T05:18:00.000-07:00

Det är 100 år sedan sist! Eller, snarare 3 veckor...vad händer, varför kan jag inte skriva? Brist på tid, lust och motivation...inspiration. Kommer ju in i perioder då jag inte riktigt hittar någon anlednng att skriva...vem skriver jag för? Men jag älskar att skriva, att omsätta mina tankar och känslor (mitt liv) i ord. För tillfället är jag inte så trevlig och rolig, har inget direkt att tillföra (förutom hormonella utbrott, muttrande och surande) men kan gärna ge en liten uppdatering angående de senaste 3 veckorna...om någon är intresserad!?

Sommaren är ju i tveksamt antågande, och det blir fart på både djur och människor. Jag tänkte att jag i år (äntligen) ska försöka få styr på vår så kallade trädgård. Tyvärr består marken vi bor på nästan uteslutande av lera, så det är ganska svårt att få något att överleva här. Vi har nu åtminstone krattat upp hela gräsmattan, lagt nya frön och top dressat. Nu vattnas det så det står härliga till. Dessutom har vi en otroligt deprimerande och något överdimensionerad rabatt som behöver utfyllnad. Vi köpte 12 lavendelplantor och satte där, så förhoppningsvis blir det en fin och fyllig häck (ööö) längre fram! Tänkte eventuellt också sätta marktäckande rosor bakom lavendelhäcken men tror att de eventuellt blir i samma höjd...och jag vill hellre att rosorna ska vara något högre. OM det blir marktäckande rosor så är jag inne på "The Fairy", små rosa och väldigt "shabby chic". Annars har jag också sett rosor på stam i en helt fantastisk "krämig" lila färg...svårt, svårt...
I vårt lilla trädgårdsprojekt ingår även en utökning av markplattornas area. Det behövs ytterligare några rader för att man ska kunna sitta fler trevliga typer där och njuta av sommarkvällarna (som vi ju hoppas bli ljumma och ljuvliga). Nu ska vi bara räkna ut hur många plattor som behövs, samt hitta rätt sort. På inköpslistan står även någon form av paviljong samt någon mindre möbelgrupp att ha på framsidan. Det befintliga trädgårdsmöblemanget ska slipas och målas om (till folks enorma förvåning).
Dessutom har det inhandlats en mängd fröer så nu ska Pajasen odla både rädisor, morötter och sömntuta är det tänkt. Han har redan satt tomat och Physalisfröer och hoppas på att de utvecklar sig bra. Grönsakerna tänkte vi odla i pallkragar, men de ska först målas (måste liksom färgmatcha haha).

HUR ska jag hinna allt detta?

The Fairy...

Tar det aldrig slut?

2011-04-10T15:19:00.000-07:00

Det borde inte heta tvättmaskin...det är en EVIGHETSmaskin!

Björnen sover

2011-04-06T04:23:00.000-07:00

I sitt lugna bo. Eller ja, på sjukhuset åtminstone. Tror ändå han känner sig ganska trygg här. Alla förberedelser har gått hur bra som helst och nu är han sövd. Nu börjar min långa väntan...hur mänga timmar tar det innan de berättar att allt gått bra den här gången?

Min slagna hjälte

2011-04-06T00:15:00.000-07:00

Allt gick bra trots lite besvär med syresättningen under operationen! Vid 17-tiden vaknade han och ville tillbaka till avdelningen. Vid 1b anlände vi dit och papi, morfar och moster kom på besök! Efter en illamående-episod har han nu somnat om och sussar sött. Det finns ingen större hjälte i mitt liv.

snart över

2011-04-05T02:47:00.000-07:00

Sitter återigen på barnkirurgiska enheten. Victor ska skrivas in och förberedas inför sin tredje operation. Snart är hans öra färdigt. Kan inte riktigt förstå att det är så. Det som vi väntat på i nio år år snart över (om allt går bra även denna gång). Förhoppningsvis blir det här hans sista operation men vi är också medvetna om att det kan behövas upprätthållande operationer i framtiden. Vi tar en sak i taget och gläds och känner tacksamhet över att Victor får den här möjligheten!

Hittills idag har vi (liksom de andra gångerna) träffat fotografen som dokumenterar utvecklingen i bilder åt doktorn. Vi har också pratat med sjuksköterskan och en doktor som undersökt Victor. Senare ska vi till narkos och prata med dem, och slutligen ska vi träffa dr S-O Wikström, mannen som bygger öron!

The Weekend

2011-04-03T07:28:00.000-07:00

Helgen kom...och gick...

Har ju, som alla vid det här laget vet, VAB:at (föräldrars förkortning för mental påfrestning till följd av hemmasittande med sjuka barn) ett antal dagar. Känns som att det var evigheter sedan jag var på min arbetsplats. På tisdag skrivs V in på sjukhuset och på onsdag opereras han för tredje (och förhoppningsvis sista) gången. Jag har varit lite nervöss för operationens vara eller icke vara eftersom han förra veckan hade feber och svullna lymfkörtlar. Under helgens gång har han dock kryat på sig och piggnat till, så det ser ut att kunna gå vägen trots allt!

Jag har sett fram emot morgondagens arbetspass, MEN vem har feber NU om inte Pajasen??? Lymfkörtlar som plommon...

Fläskrouladen fick i förra veckan bredspektra antibiotika eftersom det visade sig att, förutom halsflussen, hade hon dragit på sig öroninflammation, lunginflammation OCH övre luftvägsinfektion...kan man bli mer infekterad?

I övrigt har vi haft en mysig helg som har inneburit massor av matlagning och bakning, städning också förstås...och lite vin. Vi har haft vänner som kommit och hälsat på (läs; vågat sig hit trots bakteriehärden) och underhållt oss som de senaste veckorna blivit mer och mer isolerade.

Jag känner att jag har lite mer energi nu och vill gärna ta mig ut på en rask promenad ikväll, få fläsket i dallring och kanske bränna bort en smula av kladdkakan som jag tryckt i mig både i går och idag...

Och just det! ICKE att förglömma, Pajasen har tappat BÅDA sina framtänder! Så nu är han lite mindre "Ove" (Solsidan) och lite mer...öö...vampyr...

Forts. VAB

2011-03-31T22:11:00.000-07:00

Som sagt, när barnen är sjuka och man sitter inne så finns det en del som kan bli gjort. Bakade frallor och ska snart börja med någon slags thailändsk kycklinghistoria...OCH hela FYRA skåp i köket är nu rensade! Mindre stolt blir man dock när man betraktar berget av matvaror som blivit för gamla och ska kastas. Vilket slöseri och så respektlöst! MEN den känslan överskuggas av lättnaden att det är rent i skåpen...

Ordning och reda

2011-03-31T17:02:00.000-07:00

Gud vad jag älskar känslan av ordning och reda även BAKOM skåpsluckorna...tänk vad man kan åstadkomma när man är hemma med sjuka barn...

Kulturkrönikan

2011-03-31T07:05:00.000-07:00

Härom veckan hade min mellersta son (Piff, pajasen, Skrudvig...kärt barn har många namn) det stora nöjet att informera mig om att Kulturskolan skulle ha öppet hus. När Kulturskolan har öppet hus får man prova "exkrement" som han så fint uttryckte det (men jag vill hellre att Ni läser instrument, eftersom exkrement betyder något helt annat). Som god, engagerad moder ville jag ju naturligtvis möta min sons önskan och följa med honom dit. Piff har sedan en tid tillbaka begärt att få spela piano, och ihärdigt utövat klaverboxning på gammelmormor B:s sådant. Öppet Hus innebär i min lilla värld att man kan komma och gå när man vill, så därför rörde det mig knappast i ryggen att vi parkerade bilen en kvart "för sent" utanför kulturskolan. Ack så fel man kan ha. Vi anländer med buller och bång till en fullsatt aula där kulturskolans elever är i full färd med att framföra stycken ur sin egenskrivna musikal. Jag misstänker att vi störde ljussättningen något när vi slog upp dörrarna och lät lysrörsljuset från korridoren strömma in i den mörklagda lokalen. Tack och lov återhämtade sig både publik och skådespelare till synes snabbt. För ett barn med myror i brallan är det tydligen en omöjlig bedrift att sitta still längre än 2 minuter, vilket resulterade i totalt ointresse för musikalen. Det totala ointresset utlöste en mängd benryckningar, harklingar och småhopp...vilket i sin tur orsakade att en bänk välte med ett ganska väl tilltaget läte. Det här gjorde förstås att vi för ett ögonblick förflyttade publikens uppmärksamhet FRÅN scenen TILL oss. Piff verkade dock trivas i rampljuset. Så blev det dags för instrumentprovning. Piff kunde inte bestämma sig. Som jubelidioter gick vi från station till station medan han tuggade på sina fingrar och jag höll på att tappa räkningen över hur många svettpärlor som blev till rännilar längs min rygg. Slutligen bestämde han sig för att dra ett riff på en elgitarr som var större och tyngre än honom själv. Det gick sådär. Lagom tills svettpärlorna bildat en mindre insjö i min svank ville Piff testa trummorna. Behöver jag nämna att sjön blev en flod? Vi ställde oss i kö. Det var en kö modell lång. Medan vi stod där, Piff full av förväntan och jag av nervositet, blickade jag ut över den upplysta aulan. Överallt syntes en massa huvuden i midjehöjd, kryllandes och julandes över parketten. I detta hav av håriga små huvuden kunde man se uttröttade, bleksvettiga mödrar sticka upp som halvdöda träd i ett träsk...kippandes efter andan, som om det någonstans fanns en gnista och chans till återhämtning kvar. När jag förflyttade blicken mot raderna med stolar där publiken tidigare suttit, såg jag att några av dem fortfarande var upptagna. De som satt på stolarna identifierade jag snabbt som fäder med sänkta blickar, stirrandes med stor entusiasm på decimeterstora föremål i handflatorna. IPhones, smartphones, androider...kärt barn har många namn. Jag drogs tillbaka till nuet av min sons trumsolo och snart var vi på väg till stationen där man kunde prova tvärflöjt. VE och FASA är två ord som endast vagt beskriver känslorna som vällde upp inom mig när jag insåg vem som representerade denna station. Minnesbilder poppade upp och drog förbi som snabba flashar för mitt inre. Nästan som filmklipp ur en melodramatisk svensk film som skildrar en uppväxt på 50-talet (för att ni ska göra er en bild av den deprimerande känslan), om den lilla flickan med drömmar om att bli en stor profil i den lokala blåsorkestern, men som dramatiskt och burdust förlorade alla förhoppningar om en sådan framtid ( och det var då jag isället bestämde mig för att bli designer på franska rivieran...) när tvärflöjtslärarinnan talade om att hennes 5-åriga son (som hon by the way fortfarande ammade) minsann var mer kompetent både vid flöjten OCH pianot än vad någon av hennes fattsvaga elever någonsin skulle bli... Men nog om mig och mina demoner från förr...Piff ville prova att blåsa i flöjten, så visst, go ahead! Svetlana (hon heter egentligen något annat liknande, men av "respekt" så...) närmar sig min lille son, som jag mer än någonsin vill skydda (från T-Rex) med flöjten i högsta hugg. Följande ska läsas med polsk brytning i åtanke; "AAAAaaaa, hajj lille paaauuujjkkee! Vill Dooo provvvaa att späällaa flllåååjtenn? Noouu jack ska vissa dajj hooouurr mann ska ggooorrraaa denn!" (översättning; aaa hej lille pojke! Vill du prova att spela flöjten? Nu jag ska visa dig hur man gör!) Piff stirrar storögt och engagerat och nickar med hakan hängande löst. Plötsligt förstår jag att det inte är tvärflöjten som känns så lockande...det är Svetlanas bångstyriga barm som är på väg att flyta ur urringningen som är precis på gränsen för att plagget ska få lov att kallas klänning. När hon sedan pratar vidare med honom sluddrar han fram sina svar..."Aaaa hhhäätter Dooo Lllooouuttvick? Såånn finn namn! Maunga stoorra menn hette Looutvick...som Bäthhååveenn!" (översättning; aaa heter du Ludvig? Så fint namn! Många stora män har hetat Ludvig...som Beethoven!) Svetlana utbrister sedan; "Doouu kan kååmmaa till mick varrje tourrsdack kl 13...såå kan jack vissa daajj hoourr man skaaa bllaaauussa i floootjen!" Piff nickar storögt med ett fånigt leende på läpparna. Jag tar min son i handen och niger och bugar samtidigt som jag drar honom mot pianostationen...jag måste få en ände på återblicken av traumat Svetlana fick mig att uppleva som 13-åring. Jag trodde att jag begravt den tiden någonstans i mitt arkiv där jag aldrig skulle erinras om hennes tyranni...men den massiva störtfloden längs ryggen talade om för mig att jag hade fel. När vi lämnade kulturskolans öppet hus slog det mig plötsligt att Svetlana inte är den tyrann jag trott, hon är en person som verkligen brinner för musiken och flöjtandet, hon har troligen själv piskats in i det hela som barn och kommit att älska det när hon väl lärde sig...och hon kan helt enkelt inte lära ut på något annat sätt än på det sätt hon själv blev lärd en gång, det vill säga opedagogiskt, hjärtlöst och utan förståelse för att det är barn hon har att göra med. När vi så lite senare begav oss till bilen igen var det med en skoningslös symfoni av stråkar, träblås, brass och slagverk i öronen. Jag var glad över det faktum att jag tog mig tid för något som min son verkligen ville göra (och att han fortfarande väljer piano framför flöjt). Piff å sin sida kände sig säkert nöjd över sitt trumsolo, gitarr-riff och åsynen av Svetlanas väl tilltagna urringning som approachade honom rakt i ögonhöjd när hon böjde sig fram mot honom. Mest av allt kände jag att jag hade fått ett avslut, konstigt nog. Jag känner mig lättad över att ha kommit till insikten om Svetlana och när vi kom hem tog jag fram min tvärflöjt och dammade av den...

Ord

2011-03-31T00:05:00.000-07:00

Jag har skrivit några ord, som blev till meningar. Meningar som blev till rader. Som blev till en sida. Sidan är den första i vad jag inbillar mig ska bli min bok.

YES!

2011-03-30T09:28:00.000-07:00

Det verkar som att jag klarade att blogga MED bild från mobilen. MEN varför hamnar inläggen mitt i allt? Borde de inte hamna överst som alltid annars?

Flitens lampa...

2011-03-30T03:14:00.000-07:00

Godmiddag (kan man väl säga nu när klockan passerat 12.00)? Idag känner jag hur "flitens lampa" lyser på mig...Jag vill ägna mig åt en massa saker, som vanligt när jag är i "status kreativ". Jag har en massa tankar och idéer i skallen som bara vill omsättas i praktik. Mitt stora problem är min prestationsångest. Den håller mig tillbaka, hämmar mig. Känner mig som ett lejon i en bur (jag borde för fan springa fritt på savannen och ta igen mig i solen). Jag vill skriva en bok, jag vill måla, jag vill organisera, jag vill ALLT! Jag börjar känna mig som vulkan på väg att få utbrott. VARFÖR kan jag inte bara strunta i min prestationsångest? För det är väl ändå bättre att våga och kanske vinna, än att aldrig våga av rädsla att inte bli accepterad..? Eller? Och egentligen...vad är "att vinna"? Det är kanske vinst nog att genomföra det man längtar efter, även om man inte blir accepterad?

Silverback...

2011-03-29T22:34:00.000-07:00

...redo för utfall?

Testar

2011-03-29T22:28:00.000-07:00

Bloggar via mobil

ggwdgmwwp

2011-03-29T22:25:00.000-07:00

Testing

Inspiration

2011-03-27T12:45:00.001-07:00

God afton!

Så har man en jobbhelg bakom sig, det går ganska fort när man är igång! Har dock varit lite drygt de här två arbetspassen med tanke på min lilla "knä-incident" i skogen i går förmiddags. När man ska jobba kväll vill man gärna hitta på något med la familia på förmiddagen, så vi stack till skogen (nej, jag letade inte efter Edward Cullen...) för att njuta av det fina vädret och låta barnen leka. På väg tillbaka till bilen ville Fläskrouladen bli buren av mig (skiljer inte mycket i längd på oss längre), jag tappar balansen på något vis och vi åker i backen. För att minska risken för en spräckt barnskalle satte jag instinktivt (eller dumdristigt) knäna i marken med en jävla duns rent ut sagt. Rouladen slog huvudet ändå och mina knän...ja...de ska vi inte ens prata om. Låt mig säga att de idag skiftar i allsköns färger och har ökat i omfång...dessutom behöver jag investera i nya tights efter detta...

Nog om min lilla skogspromenad. När jag sitter med min älskade Mr Compaq i knäet händer det lätt att jag blir inspirerad. Hittade några sjukt fina bilder på decor8.blogspot.com, och jag finner nog egentligen inga ord för hur inspirerad jag känner mig. Inspirerad till vad? Ja, inte fan vet jag, men jag får en bra känsla...vill skapa, ändra, måla...drömma...mmm....

Bara se på färgerna, kombinationen av dem...genialiskt. Överflöd...på ett bra sätt. Vill ta en tugga...mums...

Läslust

2011-03-25T16:31:00.000-07:00

Tror inte att det undgått en enda stackare att jag för närvarande är helt besatt av böckerna om Sookie Stackhouse, skrivna av Charlaine Harris. De flesta vet kanske också att succé-serien TrueBlood är baserad på denna bokserie. Jag är såld. Sjukt egentligen, eftersom de här böckerna är fullständigt vanvettiga, knäppa, snuskiga...men...det är troligtvis därför man är fast. Jag är inne på den sjätte boken just nu, läser den på engelska eftersom den tydligen inte kommit ut på svenska ännu, men det skadar ju inte att anstränga hjärnan lite extra. Den här boken är bra, precis som de andra, men den fjärde boken är i mitt tycke den bästa hittills!

Det är mitt råd till alla damer att försjunka i de här böckerna, jag tror det kan göra gott för de flesta som hankar sig fram genom verkligheten och sina "valda" liv. Och för er som ännu inte tittat på de 3 första säsongerna av serien säger jag; VARFÖR!? VAAAARRFFÖÖÖÖRRR!?

Första boken i serien om Sookie Stackhouse, servitrisen som inleder ett förhållande med vampyren Bill, träffar på en och annan varulv och andra märkliga väsen..."Dead until dark" . Kom igen, börja läs!

Våren = förändring

2011-03-25T00:36:00.000-07:00

Våren har hållt oss på halster ett tag nu...åtminstone känns det så. Det kanske beror på att det har varit en lång och hård vinter med massor av snö, som faktiskt inte smälte förrän ganska nyligen. Nu kan man däremot äntligen se solgula vintergäck och skira snödroppar i en hel del rabatter, äntligen! Dessa små naturens underverk är säkra tecken på att det ÄR på gång nu, förändringen kommer och (trots att förändring kan vara läskigt ibland) den välkomnas med öppen famn!

På våren är det inte bara naturen som förändras. Människor förändras. Oavsett vad som pågår i tillvaron så känns det mesta faktiskt lättare när solen kikar fram mellan molnen, oavsett hur svarta och tunga de än må vara, det förvissar oss om att ljuset kommer tillbaka... starkare än mörkret. Så tror jag det är med ljuset i våra inre väsen också.

När våren är på gång vill jag alltid förändra saker med egen kraft också. Jag vill måla, tapetsera, skriva, motionera, vara en "bättre" människa och äta rätt och göra rätt. Jag vill ta tag i sådant som legat och grott långt inne i det mörkaste hela hösten och vintern. Skräckblandad förtjusning brukar ta över mig på våren.

Det jag framförallt känner för just nu är att ORGANISERA (jag börjar bygga bo varje vår har jag märkt). Bli en organiserad människa. Jag vet att jag aldrig kommer att bli en fullfjädrad sådan, men att göra ett försök varje vår har ju inte skadat mig hittills....förutom besvikelsen när jag upptäcker att det endast brukar hålla en månad, högst två...och då KÄMPAR jag verkligen! Har Du några tips? Hur BLIR jag en organiserad människa? Måste jag ens vara det? Antagligen inte, men det skadar nog inte att få någon form av struktur åtminstone...

Hittade en inspirerande bild på decor8.blogspot.com...såhär vill jag också ha det!

Nä, nu väntar en kopp java...måste ha! Sedan ska sängen packas ihop...ja här hemma PACKAS den bokstavligen talat ihop för närvarande, eftersom vi kör compact living (ännu en anledning att bli organiserad kanske??) och sedan blir det till att pyssla om den lilla halsflussiga Fläskrouladen. På återseende!